Kortpredikan
– Hes 37:1-14 Ps107:2-9 Matt 22:34-40 –
Ännu en grandios profetia.
Profeten får se de förtorkade och döda ben som skall få liv igen. En bild för att Israels folk skall hämtas hem ur sin förskingring och upp ur sina gravar. Ytterst en antydan om Guds plan med alla människor, genom honom som uppstår från de döda för att göra allting nytt.
Gud skapade oss utan vår medverkan, men när han nyskapar oss gör han människan till sin medarbetare. På två sätt.
Gud låter sin Ande förmedlas genom profeter, apostlar och lärare. Gud gör sig beroende av dem han sänder. Men också av att människan lyssnar och bejakar i tro.
Ändå är också människans samverkan ett verk av nåden. När profeten har talat, förstår han att det är Herren som verkar genom honom. ”Ni skall erfara att jag, Herren, har talat det och att jag också har fullbordat det”.
Kärleksbudet är inte en opersonlig lag. Att älska med hjärta, själ och förstånd är att befrias från sitt falska jag och låta Gud fullborda sitt verk och låta en ny människa växa fram.
Den som vågar se verkligheten, också långt inne i kyrkan, säger: ”Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute”.
Den som vågar se också den egna personliga verkligheten gör samma erfarenhet. Men det är avstampet för det nya.
Den som fortsätter i tro får samma löfte som profeten fick: ”Ni skall erfara att jag, Herren, har talat det och att jag också har fullbordat det”.
Det fullbordades på korset. Det fullbordas på nytt i varje eukaristi – och bär frukt i den troendes liv, genom hennes ”Amen”.
Att ”Amen” till livets grandiosa profetia.