Hos 2:14, 15b-16, 19-20 Ps 145:2-9  Matt 9:18-26

Evangeliets två underverk är dramatiska, befrielse och uppväckelse, men profeten Hosea når längre och framför allt djupare.

Han sjunger om Israels ungdomstid, när hon levde i glädje och trohet med sin brudgum, den Herre som befriat henne och ingått förbund med henne. Sedan dess har hon varit otrogen, frestad ge­nom sitt väl­stånd att tillbe avgudarna.

Men Herren är trogen. Han kan inte låta bli att älska henne. Han vill trolova sig med henne och åter väc­ka den första kär­leken till liv.

Trolovning är ett vackert ord. Genom den blev man bunden, man lovade trohet, även om äktenskapet inte var fullbordat.

Därför förs hon ut i öknen som en plats för prövning och rening. För att befrias från det som bara är det näst bästa.

”Jag vill locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala ljuvligt till henne. I trofasthet vill jag trolova mig med dig, och du skall så lära känna Herren.”

Den heliga eukaristin är som en trolovning, den firas som en förövning till den slutliga föreningen.