– Apg 22:30; 23:6-11 Ps 16:1-2a,5,7-11 Joh 17:20-26 –

Paulus använder list. Inför stora rådet, som bestod av både fari­seer och saddukeer, säger han: ”Det är för hoppet om de dödas uppstån­del­se som jag ­nu har ställts inför rät­ta”.

Paulus vet att fariseerna tror på upp­stån­delse och ett liv efter dö­den, medan sadduke­er­na förnekar allt sådant. Det bröt ut ett gräl och blev ”ett väldigt ropande”.

Därmed räddas Pau­lus ur den akuta krisen. På natten får han höra av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”.

I sin översteprästerliga förbön ber Je­sus till Fadern: ”den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”. Det är den kärlek Fadern har äls­kat Sonen med ”före världens skapelse”, tillvarons innersta vibrerande centrum. Han ber att denna kärlek skall ta sin boning i hans kyrka och i lärjungarna.

Det kan bara ske genom Anden, som är denna kärlek. Därför är det för lärjungarnas bästa som han går bort och bereder väg för Anden: ”för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem”. Men det sker inte utan människans samver­kan.

Där­­för ber vi om kär­lekens Ande. Eftersom kärleken praktiseras med vil­jan ber vi i veckans kollektbön: ”att vår vilja kan behaga dig ge­nom att bli ett med din”.

Antingen det sker dra­ma­­tiskt som för Pau­lus, i nattens tysta bön, eller genom uthålligt tålamod i pröv­ning och lid­an­­de.

I den he­liga eukaris­tin, som är både offer och kom­munion, ber vi att själva bli en offergåva som behagar Gud.  

O du helige Ande, kom, tänd i oss din kär­leks eld, så att vår vilja kan behaga dig genom att bli ett med din.