KYNDELSMÄSSODAGEN – HERRENS FRAMBÄRANDE I TEMPLET
Mal 3:1-4 Ps 24:7-10 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40
Ljuset som lyser i mörkret
Det ljus vi bar i våra händer vid gudstjänstens inledande procession, ett ljus med en flämtande låga, är starkare än mörkret. Det ljuset symboliserar barnet i Symeons famn. Dess liv var hotat från början och slutade på ett kors, men visade sig vara starkare än döden. Till det yttre såg man ingen skillnad mellan detta barn och andra barn. Men den gamle Symeon och Hanna såg. De hade inte glömt Jesajas profetia som vi hörde under julnatten för fyrtio dagar sedan: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila”. De flesta i deras samtid hade slutat hoppas.
Dagens fest firas också som det gudsvigda livets dag. Symeon och Hanna läste profeternas löften och höll vakt vid sitt hjärtas port mot förlamande och mörka tankar. Det litade på att det Gud hade lovat genom sina profeter, det skulle han också infria. Det står om Hanna att hon ”aldrig vek från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön” och om Symeon att han ”väntade på Israels tröst”. Lukas säger att helig ande var över honom. Ett av de många namnen på den helige Ande är: Tröstaren. Symeon hade fått ett särskilt löfte, att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. När han får ingivelsen att gå till templet är han beredd. När föräldrarna bär in barnet i templet då ser han vad andra inte ser, ljuset i det barn han tar i sin famn. Nu kan han be sitt livs aftonbön. Också Hanna kommer fram. Hon tackar och prisar Gud och berättar för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
Vi som firar denna fest gör det för att bota vår blindhet och stärka vår andliga synförmåga. Vi hör vad som hände den gången, men det är mer än så. När kyrkan firar något i den heliga historien, så är det inte bara något förflutet. Liturgin gör det förflutna närvarande. Symeon fick ta barnet i sin famn. Vi får ta emot Jesus i våra händer och på vår tunga. Egentligen är det mer än vad Symeon och Hanna fick göra. Som den gången är det ett verk av den helige Ande som vill tända ljus och ingjuta tröst i våra hjärtan.
Det står att Josef och Maria förundrade sig över vad som sades om barnet. Också de måste gå trons väg. Inte ens de hade någon genväg. Efter att ha välsignat den lilla familjen vände sig Symeon särskilt till Maria. Hon får höra vad som skall hända hennes barn och henne själv när ljuset förmedlas vidare. Och då tycks det varma ljuset bli skarpt och svårt att uthärda. Barnet skall bli till fall eller upprättelse för många och till ett tecken som väcker strid. Också genom Marias själ skall det gå ett svärd.
Tecknet blir motsagt. För en styv generation sedan var namnet Jesus vanligt och respekterat i det offentliga rummet i vårt land. Idag undviker man namnet Jesus. Färska siffor säger att över femton personer per dag berövas livet i vår värld på grund av sin kristna tro. Alla dagar på året. För ett par år sedan var det tolv. I västvärlden är det inte minst moraliska frågor som blivit kontroversiella, framför allt frågor kring livets början och vid dess slut. Många vrider sig av obehag, men ingen kan vara neutral. Den som avvisar sanningen bereder väg för lögnen. Thomas av Aquino säger att sanningen framkallar hat. Det hat som drabbar martyrerna är, om inte ett Gudsbevis, så i varje fall en bekräftelse på Symeons ord om tecknet som väcker strid. Barnet i Symeons armar blottlägger inte bara det bästa hos människor, utan också det sämsta.
Striden går genom det egna hjärtat. Ju närmare människan kommer Jesus, desto mera blottläggs inte bara de goda utan också de onda tankarna. Ju klarare solen lyser, desto tydligare ser man också de små fläckarna på fönsterrutan. Symeon tycks redan ha genomgått sin luttring. Säkert har han gjutit många tårar. Hans hjärta är rent. Därför ser han det andra inte ser. Symeon och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. I den händelsefattiga väntan, när inte ens den ivrigaste bön tycktes få svar, kan misströstan lätt sippra in. Människan ställs i valet mellan förtvivlan och överlåtelse. Något tredje tycks inte finnas. Symeon och Hanna höll ut i väntan på Israels tröst.
Det allra märkligaste är att Gud inte sätter punkt ens när hatet förde hans Son till korset. Tvärtom. Det är från detta kors som trösten rinner fram och ljuset lyser. Han uppstod från de döda och utgöt sin helige Ande för att öppna våra sinnen för vidden och bredden, för djupet och höjden av den gudomliga kärleken. Det är i mörkret som det gudomliga ljuset lyser klarast.
Det Symeon såg den gången i templet är vad kyrkan låter oss se i varje mässa. Guds ord tänder trons ljus i våra hjärtan. Kommunionen stärker ljuset för att bevara hjärtats låga brinnande, så att också vi kan fara hädan i frid. I varje eukaristi kan vi instämma i Symeons ord: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”.
Vi får börja stava på vårt livs aftonbön: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen”.
Amen.