Kortpredikan S. Giovanni Bosco, präst

– 2 Sam 24:2,9-17 Ps 32:1-2,5-7 Mark 6:1-6 –

David anbefaller en folkräkning, som snarast blev en mönstring. Joab, hans överbefälhavare, ge­nomför den och kan rapportera antalet ”stridsdugliga män”.

Det kan tyckas som en nor­mal åtgärd för en kung som vill veta vilka resurser som finns, men Gud ser det som en svår synd. Straffet drab­bar dessutom fol­ket.  

Vari synden består får vi inte veta. Hade Da­vids tro på Guds be­skydd börjat svikta så att han mera började lita till militära re­sur­ser?

Det ges inga tyd­liga svar. Men Davids samvete slår honom och han tycks själv ha insikt: ”Det är ju jag som har syndat”.

Också folket i Jesu hemstad tycks ha svårt med tron. De kan inte tänka sig att den de pojke och unge man som de sett växa upp ibland dem skul­le vara något särskilt. Ingen är profet i sin egen hemstad. Också Je­sus ”för­vå­na­de sig över att de inte ville tro”.

Don Boscos undervisning är lättare att förstå, men svårare att pra­k­tisera. Han undervisar sina medarbetare om de pojkar de fått i sin vård. ”Det får inte förekomma några vredesutbrott, inte heller föraktfulla blickar, inga sårande ord.”

Det betyder inte eftergiven­het. Det kräver mera.

Låt oss be om tro, hopp och kärlek, och om ödmjukhet.