Jon 3:1-5,10 Ps 25:4-5b,6-9 1 Kor 7:29-31 Mark 1:14-20

Guds ord – levande och kraftigt

Denna söndag, den tredje under året, har av påven Franciskus fått ett särskilt namn: Guds ords söndag. Kyrkan vill göra oss mera medvetna om Guds ord, det ord som vi lyssnar till varje söndag. Det senaste konciliet gav en av sina viktiga texter nam­­net Dei verbum, Guds ord. Det riktar sig både till dem som förkunnar och till alla troen­de, för att de ge­nom en flitig läsning av den heliga skrift skall förvärva det som är mera värt än annat, kun­ska­­­pen om Je­­sus Kristus. Man cite­rar den helige Hiero­ny­mus: ”Okun­nighet om Skriften är okun­nig­het om Kristus”.

    Idag hörde vi i första läsningen hur Jona skickades till staden Nineve med ett nog så bis­tert budskap. Staden skulle gå under om de inte vände om från sin ”onda väg”. Men det märk­liga hände att folket tog emot budskapet. Man lyste ut en fasta, både stora och små klädde sig i sorgdräkt. Gud såg deras ånger och drog tillbaka sitt hotande straff. Allt sked­de ge­nom några ord, framförda av en predikant som dessutom var motvillig. Jona ville ju inte att folket i Nineve skulle nås av budskapet. Kraften låg helt och hållet i de ord han fått att förkunna. Jona för­kunna­de Guds ord.

    ”Guds ord är levande och kraftigt”, säger Hebre­er­brevet. Paulus tackar en församling som han grundat för att de ”lyssnade till Guds ord i hans predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende.”

    Samma kraft märker vi i evangeliet när Jesus kallar sina första lärjungar: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”. Evangelisten berättar: ”De lämnade genast si­na nät och följde honom”. Jesu ord väckte tro och gav kraft till efterföljelse. Aposteln skall senare uttrycka det så: ”Tron kommer av för­kunnelsen och förkunnelsen av Kristi ord”.

    Det är därför mässans evangelietexter är samlade i en särskild bok, Evangeliariet, som vördas mer än andra böcker; vi kysser och beröker den, nästan som altarets allraheligaste sak­rament. Hieronymus säger: ”Vi äter Kristi kropp och blod i eukaristin, men också när vi lä­ser skrifterna”. En an­nan kyrkofader (Atha­na­sius) säger: ”I Skriftens ord möter vi Herren, vars närvaro demo­ner­na finner outhärdlig”.   

    Guds ord är kraftigare än vad den skickligaste talare kan preste­ra. Paulus behövde inte skämmas för sin talekonst. Ändå säger han: ”Mitt tal och min för­kun­nelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft”. Människors ord kan vara kloka och intressanta, men de väcker inte tro. Tron är en frukt av Guds levande och verksamma ord. ”Mina ord är Ande och liv”, sä­ger Jesus. Till sina apostlar säger han: ”Den som hör er, han hör mig”.

    Det gäller inte bara det första steget in i trons värld. I andra läsningen under­vi­sade apos­­­­teln om trons fortsatta villkor i den här världen. De troende får inte bli felaktigt bero­ende av vare sig familj eller ägodelar. Sådant lär man sig inte på en gång. Det tar tid att lära sig leva i världen, men inte av den. Därför behö­ver de troende kontinuerlig undervis­ning ur Guds ord. Precis som kroppen behöver mat varje dag, behöver själen dag­­­li­gen andlig föda. Guds ord liknas ofta vid bröd, mat och dryck. Guds ord är närande föda.

    I benediktinsk tradition talar vi om lectio divina, läsning av det gudomliga ordet. Kyrkan rekommenderar det för alla troende. Det hör till en daglig andlig rytm. Det behöver inte vara långa styc­ken ur bibeln, men läsningen bör följa en regelbunden ordning. Kanske genom att läsa dagens mässtexter, även om man inte kan delta i själva mässan, eller att stycke för stycke följa en bibelbok i taget. Nu kan vi också få kyrkans hjälp att rätt förstå det genom ”Katolsk studie­bibel”, som särskilt förklarar bibelställen där den katolska läs­ningen ifrågasätts.

    Munkarna praktiserade inte lectio divina främst för att få kunskap, hur viktig den än är. De läste för att lämna ut sig åt Guds ord och bli förvandlade av det. En kyrkofader (Cle­mens av Alexandria) säger: ”När en människa öppnar sig för och lyssnar till Skriften är hon inte bara människa. Hon är på väg att bli gudomlig”. Det liknar mottagandet av den heliga kommunionen. Traditionen talar om att äta både vid Ordets bord och vid alta­rets bord. Vi tar emot den heliga kommunionen för att förvandlas av och bli det vi tar emot. När vi lyss­nar till Guds ord i bön och handling utför det levande ordet sitt verk i oss. Lyss­na­­ren tuggar i sig och smälter det gudomliga ordet för att förvandlas av det. Även när det inte känns som om något hände, händer något i det fördolda. Guds ord liknar regnet som faller från himlen och som inte återvänder dit utan att ha utfört det vartill det var utsänt, att göra jo­r­den fruktbärande. Ibland smakar det som ho­nung, som självrunnen honung.

    Guds ord är levande och verksamt, det är mer åtråvärt än guld. Guds ord är förlängning­en av Ordet med stort O, som Gud sänt för att rena, helga och gudomliggöra sina älska­de barn.

    Lovad vare Jesus Kristus, som kommer till oss som Guds levande och verksamma Ord!

    Amen.