Grundningsdag för Jesu Moder Marias systraskap/kloster (1957)

Änkan i Nain fick sin son tillbaka. Alla fylls av fruktan och prisar Gud. ”Gud har besökt sitt folk.”

Detta evangelium är inte särskilt valt för denna grundningsdag. Ändå finns det i den tidiga kyrkans syn på änkan mycket som påminner om den monastiska kallelsen. Aposteln beskriver för­samlingsänkan så: ”Hon sätter sitt hopp till Gud och upphör inte att be och åkalla både dag och natt”. Bättre kan knappast kallel­sen beskrivas.

Änkan personifierar den som insett sitt totala beroende av Gud. Det lär man sig inte på en gång, trots att man vet det i huvudet och har läst om det i böcker.

Det kan ta lång tid och mycket lidande innan vi blir som änkan, blottställda och utblottade. Det är då vi lär oss vad bön är. När alla egna ord är förbrukade. När man inte längre är ”nyomvänd” och lätt blir högmodig, som aposteln sade i första läsningen.

Det är då hon får sin ende son tillbaka, bortom all beräkning och ansträngning, direkt ur Herrens ”medlidande”.

Det är dit han vill föra oss. Det är där Gud till fullo besöker sitt folk. Grundarinnan, moder Magda Wolter, fick det som ett löfte om en syn som ”icke skall slå fel. Om synen dröjer, så för­bi­da den, ty den kommer för­vis­so, den skall ej utebli”.

Löftet och dess villkor gäller också framtiden. Hoppet, den gu­dom­liga gåvan, ges till den som låter sig utblottas.