2 SÖNDAGEN I FASTAN

1 Mos 12:1-4a, Ps 33: 1-5,18-22,22 2 Tim 1:8b-10, Matt 17:1-9

Ditt ansikte, Herre, söker jag

Under ingångsprocessionen fram till altaret denna söndag sjunger kyrkan: ”Ditt an­sik­te, Herre, söker jag.” Det är den djupaste drivkraften i allt äkta sökan­de. Män­ni­skan söker sin Skapare. Avbilden söker urbil­den. Äng­larna mät­tas ständigt av den­na syn. Slutmålet för människan är att få se Gud, ansikte mot ansikte.

    Den tydligaste föraningen här på jorden har vi i kärleken, den som tänds vid anblic­ken av en annan människas ansikte. Något händer. Allt annat blir o­vik­­tigt bredvid det­ta ansikte. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön.” Den som älskar kan inte se sig mätt på den älskade, även om kärleken mellan två människor bara är svag för­­aning av slut­målet. Kärleken till den andre gör människan lev­an­de och vacker, till skill­­nad från egen­kärle­ken, som förminskar och vanställer. Människan är skapad för att älska en annan och därigenom själv bli levande. Ytterst är det Guds ansikte hon söker.

    Det var detta som fick Abraham att bryta upp från sitt land, sin släkt och sin faders hus. Hans uppbrott blev upptakten till ett nytt folk, trons folk, som förstår att målet för människan är större än vad vi kan se här och nu. Den insikten gör oss till pilgrimer. ”Vårt hemland är himlen.” Abrahams uppbrott har lett till otaliga uppbrott, över alla mänskliga begränsningar. Den monastiska kallelsen har känt igen sig i Abrahams upp­brott. Novismästaren skall noga pröva om novisen ”verkligen söker Gud”.

    Alla människor behöver lära sig att prioritera, lära sig att se vad som är vikti­gast i allt som livet kan erbjuda. I sitt hjärta har människan ett slags minne av det paradis där syn­­förmågan var oförstörd. Hon märker det i en längtan efter att på nytt få se. Därför manas hon av en röst i sitt innersta, den som ingångsversen sjöng om: ”Sök mitt ansikte.” Själv svarar hon: ”Ditt ansikte, Herre, sö­ker jag.”

    För att påminna sina lärjungar om detta slutmål tar Jesus med dem upp på förkla­ringsberget. Det sker som ett avbrott under vandringen mot Jerusalem, sedan Jesus första gången förvarnat dem om vad som skall hända. Under fas­tetiden följer vi Je­sus på hans väg. Men redan i början av fastan låter oss kyrkan följa med upp på för­klaringsberget, för att få en skymt av vad pås­ken handlar om, en skymt av slutmålet. Där på berget, där de var ensamma, förvand­las han inför dem. Hans an­sikte lyser som solen. De får se det ansikte som egentligen ingen människa kan se utan att dö. Ändå är an­blicken fascinerande. Slutmålet är inte ett neutralt eller kallt ljus. Det har ett ansik­te, ett gudamänskligt ansikte. Lärjungarna ser. En kort stund, men till­räckligt länge för att se vad allting handlar om. I detta ljus är allt förvandlat. Mose och Elia sam­talar med Jesus. Gamla Förbundet samtalar med det Nya i fullkomligt samför­stånd. Allting stäm­­mer. Allting är på sin rätta plats.

    Petrus blir hänryckt och förvirrad. Han vill hålla kvar synen och bygga hyddor. Men Jesus följer inte hans råd. I stället sänker sig ett lysande moln över dem. Ur molnet hörs en röst: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” Lyss­na till honom, Petrus, du som nyss föreslagit att din mästare skall undvika Jerusalem! Jesus säger till sina lärjungar att de måste bära sitt kors och mista sina liv för hans skull och finna det riktiga. Lyssna till honom, alla ni som inte vill förstå att vägen till in­sikt går genom mörker och lidande!

    Lärjungarna faller ner i förskräckelse. Då går Jesus fram till dem. Han rör vid dem. Med sin mänskliga hand rör Gud vid den förskräckta män­niskan och hans röst ljuder: ”Stig upp och var inte rädd.” Då lyfter de blicken. Nu är de tillbaka i tiden och rummet. De är åter på vägen. Nu ser de ingen, ingen utom Jesus.

    Så går de ner från berget och vidare mot Jerusalem. Också kyrkan går vidare på sin pilgrimsvandring. År efter år låter hon oss fira fastetiden i fasta och bön, bot och barmhär­tig­het. Människan måste öva sig i konsten att leva. Inte minst i konsten att lyss­na. Be­ne­dictus ger sina bröder en fastebok, en bok ur bibeln, som de skall läsa från början till slut. Origenes säger att vi skall ”bygga hyd­dor för ordet i våra hjärtan”. Kollektbö­nen talade om att göra ”ordet till vår andli­ga föda, så att vi för vårt inre kan se hans härlighet”. Vi lyss­nar för att bli seende.

    Hela tiden pågår en förvandling. En hälsosam smärta. ”Vägen till härligheten går ge­nom lidande och död”, som vi skall sjunga i prefationen. Paulus säger till sin lär­­junge Timotheos: ”Lid för evangeliet du också, med kraften från Gud.” Våra ögon mås­­te lära sig att skilja mellan andarna. Så att vi genomskådar det som är tomt, ytligt och för­gäng­ligt. Så att vi ser och lägger av de synder och laster som tynger och för­slavar. Så att vi ser Herrens ansikte i den nästa som an­nars bara irriterar eller ses som ett hinder.

    Evangelisterna har berättat om förklaringsberget så att de troende inte skulle glöm­ma vad som hände på den första vandringen till Jerusalem. Kyrkan stärker vårt dåli­ga minne. För att vi inte skall glömma slutmålet.

    Varje eukaristi är ett slags förkla­ringsberg. Vi går fram till kyrkans altare, som lär­jungarna gick upp på förklaringsberget. Där sker en förvandling, uppenbar för den som lyssnat och kan se i tro. Vi faller ned i bävan och tillbedjan. Det bröd som ges påbörjar förvandlingen i kommunikanterna. Den gudamänskliga handen rör vid oss: ”Stig upp och var inte räd­da.” Vi blir det vi äter. ”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet”.

    Vi är ännu inte framme, men ljuset från förklaringsberget och från altaret ger en försmak av himlens härlighet. ”Mitt hjärta tänker på ditt ord: Sök mitt ansikte. Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig.”

    Amen.