Syr 15:15-20 Ps 119:1-2,4-5,17-18,33-34 1 Kor 2:6-10  Matt 5:20-22a, 27-28, 33-34a, 37

Om du vill, kan du hålla buden

Utmanande säger den vise Syrak: ”Om du vill, kan du hålla bu­den.” Det är något annat än de klagovisor om människans svaghet som ofta sjungs idag, märkligt nog i liberalismens och frihetens tidevarv. Människan ut­må­las som ett hjälplöst offer för om­stän­dig­­­heter som hon inte råder över själv. För Syrak gäller det inga småsaker: ”Framför människan ligger livet och dö­den, och hon får det hon väl­jer”. Detta utesluter inte att en rad faktorer spelar in och påver­kar människan, men kyrkan lär oss att det inte eliminerar hennes personliga frihet och ansvar. Om inte an­nat hur hon reagerar på det hon inte råder över. Det är lätt att skylla på and­ra eller på annat. Våra urför­äldrar började redan i Edens lustgård som vi hör­de i gårda­gens mässa, men det betyder att köra över sin frihet och fastna i tillvarons onda ekorrhjul.

    Det andra som den Vise Syrak vill säga är att Gud inte är likgiltig över vad människan gör med sin frihet. Han har inte dragit sig tillbaka i en upphöjd tillvaro. Han frågar efter och söker den vilsegångna människan. ”Han ser allt”, säger Visheten. Inte som en polis, utan som en herde som söker sitt förlorade får. ”Jag vill inte syn­darens död, utan att han om­vän­der sig och får leva.”

    I bergspredikan tycks Jesus vara än mer obeveklig. Vi hör tre exempel. Det gäl­ler and­ras liv, äktenskapet och min nästas rykte. Han börjar med att citera buden: Du skall inte dräpa, inte be­gå äktenskapsbrott, inte vittna falskt. Så långt kan nog alla förnuftiga männi­skor in­stämma. Buden skyddar den mänskliga gemenska­pen.

    Men Jesus skärper buden. Han ser inte bara den yttre handlingen, han ser till hjärtat. Redan vrede är ett dråp i sin linda. ”Den som ha­tar sin broder är en dråpa­re”, säger Jo­han­nes. Något liknande gäller äktenskapsbrott: ”Den som ser med åtrå på en kvinna har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap”. Det gäller också våra or­d. De lögnaktiga, halv­sanna, tomma och skvalleraktiga orden förstör den mänskliga miljön: ”Vad ni säger skall vara ja eller nej”.

    Kräver inte Jesus det omöjliga? – Mänskligt sett är det omöjligt att följa dem, men då bort­ser man från vem det är som uttalar orden. Jesus kräver inte mera än vad han ock­så ger kraft till. Det är därför han inte bara predikade och gav oss sina bud. Han botade sjuka, mät­­tade hungran­de, förlät syndare och upprättade de fallna. Till slut gav han sitt liv. Ge­nom sin Ande ger han oss detta nya liv för att vi skall få frihet, lycka och evig salighet.

    Det är detta människans val gäller. Hela tiden och i varje vägskäl är det Jesus männi­skan väljer – eller väl­­jer bort. Det var detta val Syrak profeterade om, när han talade om att välja livet eller dö­den. Det är Jesus vi väljer att tro på och att följa. Hans bud, som verkar omöjliga att föl­ja, är inte bara bud. De ger också liv. ”Öppna mina ögon, låt mig skåda det underbara i din lag.” Samme Jesus, som skärpte buden, säger också att hans ok är milt och hans bör­da lätt. Hans apostel förklarar det i Romarbrevet: ”Guds kärlek är ingjuten i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden”. Det är Anden som förvandlar buden så att de blir en väg till liv. Anden ger människan lust och glädje i att följa buden.

    Människan bekräftar med sin vilja att hon är Guds avbild, för att bli lik sin Skapare. Till avbilden hör hennes fria vilja. Den har skadats och för­sva­gats ge­nom syn­den. Men också den försvagade viljan upprättas och nyskapas när vi följer Sonen till Fadern i An­den. ”Vi äls­kar därför att han först har älskat oss”, säger Jo­hannes.

    Den som däremot, kanske i ”frihetens” namn, väljer det onda förlorar sin frihet och blir slav under synden. Den som väl­jer det goda befrias och växer i frihet, ju mer hon äls­kar.  När det goda blivit en vana och dyg­den en lust närmar hon sig målet. Be­nedictus kal­lar detta ett Andens verk i människan.

    Därför är också kampen mot vrede och orena tankar en befriande möda. Att ge sig hän åt ir­ritation och vrede är inte frihet. Det är att låta sig snärjas och fångas av främmande po­tentater. Jesus fullkomnar bu­det mot äk­tenskapsbrott genom att göra äktenska­pet till ett sak­rament. Han drar in det i sitt ri­ke och gör det till ett tecken på kärleken mellan sig själv och Kyrkan. Hennes omutliga vakthållning kring äkten­skap och sexualitet beror inte på att hon är lagisk, utan på att hon vill skydda och bevara män­ni­skan i nådens rike. Den Jesus som förkunnar äktenska­pets oupplös­lig­het är den­sam­me som gav synderskan i Simons hus nytt hopp. Han gjorde det inför fariséer­nas döm­­ande blickar. När jag med min fria vilja ber att ljuset från ho­nom på nytt skall tän­das i hjärtat och belysa den egna synden för­svin­ner lusten att döma den andre.

    Också människans ord och försäkringar behöver hitta denna väg till friheten. Budet sä­ger att vi inte skall svära falskt och att vi skall hålla vad vi lovat. Falskhet och brutna löften upp­löser den mänskliga ge­men­skapen. Men budet att inte vittna falskt är för grovmaskigt för att fånga upp alla våra ord. Or­den avslöjar ju vad som finns i hjärtat. Jesus går till roten när han säger: ”Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därut­över kommer från det onda.” När männi­skan övar sig att hålla vakt över sina ord, begränsas hon inte, hon befrias. Hon upp­täcker gläd­jen i att lyssna på den andre. När tiden är mogen gläds hon över att få de rätta orden lagda i sin mun, de få och för­nuftiga orden. Valet av tystnad bereder väg för de goda orden.  

    Syrak lovade att människan skulle få det hon väljer. Det löftet uppfylls i Kristus. Män­niskan upptäcker att hon själv är utvald och älskad. Det är hans kärlek hon väljer att be­svara. Därför vill hon hålla Guds bud av hela sitt hjär­ta.

    Paulus talade om att föras längre in i Guds hemlighetsfulla vishet: ”Vad intet öga sett och intet öra hört, men Gud har berett åt dem som äls­kar honom”. Den som uthålligt ber om ett rent hjärta ser så småningom det hon inte såg tidigare. När tiden är mogen får hon insikt, och hjärtat vidgar sig. ”Du ger mig glädje i hjärtat.” Genom nåden fullkom­nas den mänskliga svagheten.

    Det är helgonens vittnesbörd, inte minst de som fått lida. Mitt i sin svaghet och sitt lid­an­de har de fått smaka och se: ”Vad inget öga sett och inget öra hört, det som Gud har be­rett åt dem som älskar honom”.

    Vi bad om det i kollektbönen: ”Gör oss genom nåden sådana att du kan bo kan bo i oss”. Vi firar det i den heliga eukaristin.

    Må vi välja livet och upptäc­ka att vi själva är utvalda och äl­s­kade – för att få del av den gudomliga frihetens sötma.

    Prisad vare du, Herre, som givit oss den fria viljans gåva för att själva förvandlas av din heliga vilja.

    Amen.