Jes 7:10-14  Ps 24:1-6 Rom 1:1-7  Matt 1:18-24

Kungen, tältmakaren och snickaren

I dagens läsningar möter vi en kung, en tältmakare och en snickare. Kungen hette Achas. Han regerade över Israel på 700-talet f.Kr. Tältmakaren hette Paulus, han blev apostel. Snickaren hette Josef. Han blev Marias man och fos­terfar till Je­sus.

    Kung Achas gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon. Det gick så långt att han offrade sin egen son till avguden Molok. Att han nämns i dagens läsningar beror på att han erbjöds ett tecken från Gud som pekade mot den väntade Messias. En ung kvinna skulle föda en son. I den gre­kiska över­sättningen av Gamla Testamentet, Sep­tuaginta, kallas hon jungfru. Men Achas avvisar hjälp från Gud. Han vill genom­föra sina egna planer. Pau­lus däremot låter sig tas i tjänst för Guds plan. Vi hörde inledningen av hans väldiga brev till romarna. Han presenterar sig som Jesu Kristi apostel, kallad att förkunna det evan­ge­lium som be­kräftar vad profeten Jesaja hade förutsagt. Paulus betygar att den Herre han förkun­nar är av Davids ätt samtidigt som han är Guds son. Apostelns uppdrag är enormt: att föra alla hedningar till lydnad i tro. Han blir därmed motsatsen till Achas, som före­drog att driva sin egen politik. Gud ge­nomför ändå sin plan, den plan som skym­ta­de fram i ordet om jung­frun som skulle fö­da en son.

    Vår tredje person, Josef, är varken kung eller apostel. Han är en tystlåten snickare från Nasaret. Kring honom finns ingen storslagen dramatik. Ändå spelar han en av­gör­ande roll. Kyrkan har blivit mer och mer medveten om Josefs betydelse. Numera nämns Josef varje gång hon firar den heliga eukaristin.

Matteus inleder sitt evangelium med att återge Jesu släkttavla. Genom den visar han att Jesus är av Davids släkt. Länken mellan Jesus och Da­vid är – Josef.

Men Matteus vill inte bara berätta om Jesu mänskliga härkomst. Hur skall en män­niska kun­na upp­fylla det löfte som Achas fick höra? Jungfrun skulle ju ge honom nam­­net Im­ma­­nuel: Gud med oss? Släkttavlan inleder Matteus evange­lium. I slutet av sam­ma evan­­­gelium skall den uppståndne Jesus säga till sina lärjungar: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Det kan bara den säga som står över tiden och rummet. Mat­te­us vill berätta att denne Davidsätt­ling samti­digt är ”Gud med oss”. För denna sin hisnande plan tar Gud hjälp av en tyst­låten snickare från Nasa­ret.

Josef var trolovad med Maria. Det innebar att de var rättsligt bundna vid va­randra redan innan de börjat leva tillsammans. Nu får han veta att Maria blivit havande. Jo­sef kan inte dra någon annan slutsats än att hon varit otrogen. Redan för tro­lovade sågs detta enligt Mose lag som äktenskaps­brott och Josef hade kun­nat dra henne inför domstol. Samtidigt ville han inte dra vanära över Maria. Därför tänker han skilja sig från henne i tysthet. Det betydde att skriva ett skilsmässobrev med två vittnen och lå­ta henne gå.

Då ingriper Gud. En ängel uppenbarar sig för Josef i drömmen och sä­ger: ”Josef, Davids son, var inte rädd att föra hem Maria som hustru, ty bar­net i hen­ne har blivit till genom helig ande.” Det finns en mening i det som skett. Gud har ut­valt Josef, da­vids­ätt­lingen. Samtidigt skall Messias välde vara evigt och början till ett nytt för­bund. Därför har något unikt och underbart skett. Ängeln hänvisar till det löfte som hade getts genom pro­feten Jesaja, en jungfru skall bli havande. Det finns en inre logik i att det måste vara så. En kyrko­fa­der, Beda Vene­rabilis, säger: ”Det är på allt sätt tillbör­ligt att när Gud ville bli männi­ska, då föddes han inte av någon annan än en jung­fru, och när en jungfru fick upp­draget att föda, då födde hon inte någon an­nan än honom som är Guds son.”

Det barn Maria skall föda är inte bara ett budskap om Gud, inte bara ett tec­ken på Guds nåd i största allmänhet. I detta barn är Gud själv närvar­an­de. Barnet är Gud. Att Gud är ”större”, som ofta och med rätta sägs, visar sig tydligast i att han bli­vit ”mindre”. Därför upp­hävs inte löftet att han samtidigt är av Davids ätt. Det uppfylls genom att Jo­sef tar Ma­ria till sig som sin hustru och därmed adopterar hennes barn.

Josef är inte, lika lite som Maria, ett passivt verktyg i denna Guds plan. Matteus be­­rät­tar: ”När Josef vakna­de, gjorde han som Herrens ängel ha­de befallt och förde hem sin trolova­de.” Utan tvekan. Utan rädsla för vad det skulle kosta ho­nom. Utan ens en fråga. Inte ett ord är bevarat ur hans mun. Han är det tysta föredömet i trons lyd­nad. 

    Denna enkla lydnad, utan att kräva analyser eller oändliga resonemang, är en väg till frihet och glädje. Det är en väg ut ur tvivlets, vankelmo­dets och lättjans fängelse, också för oss. Även om det gäller en situation eller en uppgift som tycks omöjlig eller övergå de eg­na krafterna. Den helige Benedictus beskriver det när munken får ett upp­­drag som är svårt eller verkar omöjligt. Brodern uppmanas att lugnt för­klara för den överord­nade varför det verkar omöj­ligt för honom, men om det ändå förblir som den överord­nade beslutat, så skall brodern ”lyda av kärlek och i förtröstan på Guds hjälp”. Det är vad Josef gör. Och som Paulus sedan förkunnade som trons lydnad.

    För oss kan det gälla både små och stora saker, kanske något som vi länge skjutit på framtiden. Att ta det första steget för att försonas med en ovän, att skriva ett brev, att besöka en sjuk, att ge en gåva till Caritas, att bryta med en ovana, att gå till den bikt som jag länge skjutit framför mig, att inte låta mig slås ned av motgångar, eller att helt enkelt hålla ut i bön och andlig läsning. Trons lydnad öppnar dörren till frihet och glädje. Apos­teln Jakob talar om frihetens lag för den som lyder den insikt han har fått. Trons lydnad öppnar ögonen för julens gå­va.

Det är vad som hände för Josef. Han tog sin trolovade till sig. Där­igenom fick han Marias barn som sitt barn, även om han bara förstod en bråkdel av barnets hemlig­het. Som det sägs om Sackaios när han tagit emot Je­sus i sitt hus: ”Idag har rädd­ningen nått detta hus”. Trons lydnad öpp­nar dör­ren för Guds närvaro i våra liv. När vi lyder i tro, så upptäcker vi att gåvan övergår alla vå­ra insat­ser och krafter. Vi kan ana den sakta susning­en av Guds egen närvaro. Att han är Immanuel, Gud med oss, som föds i Betle­hem för att födas i våra hjärtan och för­vandla våra och hela världens liv.

Det mindre öppnar för det större. Den lilla begyn­nel­sen i Josefs lydnad tänder ett ljus som skall lysa för alla folk. Tron på Jesus kan tyckas maktlös i den värld vi lever i, men den var minst lika maktlös i dess första begynnelse. Och den rym­mer fortfaran­de samma kraft. Löftet om Imma­nuel i början av Matteusevangeliet pekar fram emot dess sista ord, den Upp­stånd­nes löfte till sina lärjungar: ”Jag är med er, alla dagar in­till tidens slut”.

Med ingångsantifonen, hämtad från profeten Jesaja, ber vi inför Kristi födelses hög­­tid: ”Dryp ni himlar därovan, och må sky­ar­na låta rättfärdigheten strömma ner. Må jor­den öppna sig och dess frukt bli Frälsaren.”

 Amen.