29 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Mos 17:8-13 Ps 121 2 Tim 3:14-4:2  Luk 18:1-8

Vägen till ständig bön

När människor möts frågar de ofta: ”Hur står det till?” Det är inte lätt att svara ärligt på den frå­gan. Inte bara för att det är oklokt att anförtro sitt innersta åt vem som helst, utan också för att vi ofta inte vet hur det står till med oss. Läkaren tar blod­prov för att få vetskap om vår fy­siska hälsa. För att få vetskap om vår andliga hälsa kan vi fråga oss hur vår bön ser ut. Bö­nen visar hur ”det står till” i människans hjärta.

    Jesus berättar en liknelse för att lära oss att alltid be och inte ge upp. En änka hem­­söker regelbundet en domare för att få ut sin rätt. Änkor hörde till de mest utsatta. För henne kunde det handla om liv och död. Hon återkommer, gång på gång, men domaren avvisar henne. Han varken fruktar Gud eller bryr sig om män­ni­skor, men till slut ger han upp. Vi får veta hur han tän­ker: ”Så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande”.

     Den smått humoristiska liknelsen har en tydligt angiven adress till lärjungarna: ”för att lära dem att alltid be och inte ge upp”. Om den orättfärdige domaren gav än­kan hennes rätt, ”skul­­le då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till ho­nom dag och natt?”

    Alltid be? Ständig bön? I bokstavlig mening är det ju omöjligt, även om det har gjorts för­sök. Inte ens i kloster ber man dygnet runt. Det handlar då om gemensam eller åtminstone högt formulerad bön. Det måste handla om hjärtats bön.  

    Men vägen dit förutsätter vad vi kan kalla regelbunden bön. Den gäller alla, antingen man lever i kloster eller inte. Kyrkan anbefaller alla troende att be regelbundet, varje dag. Ett minimum är morgon och kväll. Angelusbönen kan användas morgon, mid­dag, kväll. En tidig kristen författare berättar att de kristna bad Fader vår tre gånger om dagen. Så småningom växte tidebönen fram, den bön av psaltaren som beds vid bestäm­da tider, inte minst i kloster. Benedictus hänvisar till psaltarens ord: ”Sju gång­er om da­gen prisar jag dig”. Vårt stift har nyligen fått en ny­utgåva av kyrkans officiella tide­gärd, kallad Timmar­nas liturgi.[1] Även om inte alla troende är skyldiga att be tidegärden, anbefaller Kyrkan de som kan att göra det.

    Avsikten med dessa böner är att ge struktur åt dagen, helga tiden och därmed he­la dagen. Det vik­tiga, obero­ende av hur många gånger eller hur länge man ber, är att man följer en re­gelbunden ordning. Det är lika viktigt för den andliga hälsan som mat på bestämda tider är för krop­pen. Det är vår moder kyrkan som lägger de goda orden i vår mun och hen­nes barn inser snart att det är klokt att följa hennes milda men bestämda vägledning.  

    Men det finns också ett annat skäl för bön. Att be för att vi behöver det. Änkan i vår lik­nel­se ”ber” inte för att någon har lärt henne det, utan för att hon behöver det. Publi­ka­nen som uppsökte templet fullgjorde ingen officiell skyldighet. Han gick dit för att han be­hövde det. Han såg och plågades av sin nöd och bad om förbarmande. Många lider och plå­gas, men det leder inte till bön. De anlitar psykologer och andra rådgivare för att lind­ra sin plå­ga eller förstå orsaken, men de talar inte med Herren om saken. Det gäller också många kristna. Trots att de ber sina dagliga böner och deltar i mässan tycks de inte ha nå­gon hjälp av den tro de be­kän­ner. Tron blir ett rum för sig utan kontakt med det liv de lever i övrigt och den plåga de bär på. Då är det lätt att bönen till slut tystnar.

    De behöver hjälp att upptäc­ka vad Herren vill säga dem. En orsak kan vara oupp­klarade synder. Sådant dränerar bönen på kraft. Men of­ta ser de inte var plågan har sin rot. De stan­nar i den andliga växten. De stora or­den om att Jesus har försonat och nyskapat allt blir tom­ma ord.

    Den vanligaste orsaken till att någon stannar i växten torde vara bristande mod och vilja att bära sitt kors i Kristi efter­föl­jelse. När man hör om korset uppfattas det som ”sten på (en redan) tung bör­da”. Man vill höra om frid, tröst och förlåtelse, men skyggar för talet om kor­set. Det är fiendens strategi. Därmed berövar han korset på dess kraft. Kor­set må ver­ka tungt, men det öppnar vägen till frid och glädje, redan här i livet.

    Den som får hjälp att se att den egna plågan kan förenas med Kristi lidande börjar be på ett nytt sätt. Han ber om större självkännedom, om mod att bejaka vad som kan ingå i Guds plan med det egna livet. Han ber om kraft att bära sitt kors, i stället för att be om att slippa det, men ändå tvingas att släpa på det. Det är att fullborda sin överlåtel­se i helgonens spår. På den vä­gen väntar bönhörelse. Vi hörde det i evan­ge­­­liet. ”Skul­le då inte Gud låta sina ut­val­da få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?” De kallas ”utvalda” därför att de hör till ”den utvalde”, som är Kristus. Han fort­sätter: ”Han skall snart låta dem få sin rätt”.  

    Även om korset fortfarande är tungt så händer något som berövar bördan dess tyngd. Je­sus säger att hans börda är lätt. Det behövs fortfarande myc­ket bön. Bö­nen blir allt viktigare. Den avgör allt. Den är liten, oan­­­senlig och ofta föraktad, men blir tungan på vågen. ”Ske din vilja.” Den avgör mitt och hela världens öde. Vi hörde det i första läs­ning­en, när Mose bad på berget, medan Josua kämpade mot fienden nedanför berget. ”Så länge Mose höll upp sina händer, hade israeliterna övertaget, men när han lät hän­derna sjunka fick fienderna överta­get”. Mose upplyfta händer är en symbol för bönen.  

     Mose är en förebild till Kristus, vår överstepräst, som stän­digt vädjar för sitt folk inför Fa­dern i himlen. Han understöds av sin kyrkas präster på jorden, som ”för­läng­er” korsets offer, när de frambär det på Kyr­kans altare. Detta eviga offer ”sprider sig” i alla kyrkans lemmar genom den stän­diga bönen, i kyrkor, kloster och i män­niskors hjärtan. En bild för den stän­diga sam­ver­kan mellan huvudet och lemmarna i Kristi kropp, men också för sam­verkan mel­lan olika lemmar, mellan ”kontemplativt” (klos­ter)liv och ”aktivt”, mellan Kyr­kans osynliga liv ”överst på höjden” och hen­nes synliga gär­ningar i ”världen”.

     Om vi var tillräckligt klar­synta skulle vi se sam­bandet mellan Kyr­kans bön och till­stån­det i världen. Om bönen tystnade skulle världen rasa sam­man eller förintas. Kyr­kans gär­ning­ar får sin kraft av hennes bön. Hon ber för att förhindra att Jesu öppna fråga skall få ett negativt svar: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”

     Därför är bönen också kamp. Omvärlden frågar spydigt varför så många böner in­te blir infriade, men världen är blind. De inre röster­na är ofta ännu svårare, en öpp­ning mot de mörka djupen. Eller en upplevelse av att ropa ut i tomma intet. Psalta­ren formulerar det: ”Hur länge skall du dölja ditt ansik­te? Hur länge skall tankarna mala… Hur länge skall fienden triumfera?” Ingen skulle klara det om inte Jesus varit också där i det yttersta mörkret, han som bad: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Han inte bara delar vår plåga, han gör oss också till sina medarbetare i tillva­rons andliga kamp.

Kyrkans bön koncentreras i den heliga eukaristin, som inte bara är bön utan också bönhö­relse. Kyrkan lyfter upp det eviga offret mot fiendens onda anslag. Kristi lemmar infogar sina lidanden i hans lidande och får re­dan nu, ”snart” som Jesus sa­de, smaka bönhörelsen.

Vad kan vara stör­­re bönhörelse än Kristi kropp och blod? Svaret på den ständiga bönen.

Amen.


[1] Den presenteras av Anders Piltz i ”En kort introduktion till TIMMARNAS LITURGI”. Veritas 2022.