– Hes 37:1-14 Ps107:2-9 Matt 22:34-40 –

Ännu en grandios profetia.

Profeten får se de förtorkade och döda ben som skall få liv igen. En bild för att Israels folk skall hämtas hem ur sin för­sking­ring och upp ur sina gravar. Ytterst en antydan om Guds plan med alla människor, genom honom som uppstår från de döda för att göra all­ting nytt.

Gud skapade oss utan vår medverkan, men när han nyskapar oss gör han männi­skan till sin medar­betare. På två sätt.

Gud låter sin Ande förmedlas genom pro­feter, apost­lar och lära­re. Gud gör sig beroende av dem han sänder. Men också av att människan lyssnar och bejakar i tro.

Ändå är också människans samverkan ett verk av nåden. När profeten har talat, förstår han att det är Herren som ver­kar ge­nom honom. ”Ni skall erfara att jag, Herren, har talat det och att jag också har full­­bordat det”.

Kärleksbudet är inte en opersonlig lag. Att älska med hjärta, själ och förstånd är att befrias från sitt falska jag och låta Gud full­bor­da sitt verk och låta en ny människa växa fram.

Den som vågar se verkligheten, också långt inne i kyrkan, säger: ”Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute”.

Den som vågar se också den egna personliga verkligheten gör samma erfa­renhet. Men det är avstampet för det nya.

Den som fortsätter i tro får samma löfte som profeten fick: ”Ni skall erfara att jag, Her­ren, har talat det och att jag också har full­­bordat det”.

Det fullbordades på korset. Det fullbordas på nytt i varje eukaristi – och bär frukt i den troendes liv, genom hennes ”Amen”.