Predikan – vid årsmöte för Mariavalls vänner
– Apg 4:13-21 Ps 118:1,14-21 Mark 16:9-15 –
Frimodighet – en frukt av påsken
Vi fortsätter att fira påsk. Hela påskveckan är en förlängd påskdag. Påskljuset som tändes under påsknatten lyser ända fram till pingst. Det offentliga Sverige tycks dock ha glömt varför vi firar påsk, bortsett från att dagarna i almanackan ännu är röda. Ideologin om att religion är en privatsak har fått avsedd effekt. I krigets Ukraina däremot vädjade man om eldupphör under påsken för att få fira den. Och när det avvisades firade man ändå, även om det fick ske i bunkrar och skyddsrum.
Men till alla påskfirare ställs frågan: Märks det i våra liv att vi firar historiens viktigaste händelse?
I läsningen ur Apostlagärningarna märktes det. Lukas berättar hur frimodiga Petrus och Johannes hade blivit. Petrus hade förnekat sin Herre och Johannes hade sett honom dö på korset. Alla lärjungar hade skingrats i rädsla och chock. Allt vad de satsat på tycktes sluta i död och förtvivlan. Vad vi hör idag visar att något har hänt som förvandlade allt.
Petrus och Johannes har botat en förlamad man som tiggde vid templets port och de förklarar att det har skett i Jesu namn. Den korsfäste har uppstått från de döda och verkar nu genom sina apostlar. Frimodigt träder dessa ”enkla och olärda män” fram inför de högsta styresmännen i Jerusalem. De står inför den teologiska eliten, de äldste och de skriftlärda. Fullkomligt orädda säger de: ”Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er”. De höga rådsmedlemmarna blir svarslösa. De kan inte förneka att ett märkligt tecken har skett. Ryktet har spritt sig och hela Jerusalem prisar Gud för vad som har skett.
Men rådsmedlemmarnas sinnen är tillslutna. De skall snart låta fängsla apostlarna. Men nu får de nöja sig med att förbjuda dem att tala och undervisa i Jesu namn. Tecken tyder på att liknande villkor håller på att bli norm i vårt offentliga Sverige. Jesu namn har på nytt blivit kontroversiellt. Men Petrus och Johannes låter sig inte tystas. De går till motangrepp och uppmanar sina ledare att tänka efter. ”Tänk efter själva”, säger de, ”om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört”. ”De enkla och olärda” undervisar den prästerliga och teologiska eliten. En av påskens frukter är frimodighet, ett ord i Nya Testamentet som ofta används för att beskriva de kristna.
Vi kan tycka att frimodigheten berodde på de häftiga underverk de fick bevittna. Men apostlarnas svar vädjar också till något allmängiltigt.
”Tänk efter själva”. Det finns något i varje människa som inser att sanning och rätt inte får hindras och bekämpas med yttre makt. Därför hör religionsfrihet till de mänskliga rättigheterna. När den dribblas bort skadas hela samhället. Något i människan vet och förstår att hon bär på en inre värdighet, ett samvete som inte får kränkas. FN:s stadgar om religionsfrihet, ibland kallad den grundläggande av de mänskliga rättigheterna, har sin inspiration av det som redan Petrus och Johannes formulerade.
Det utesluter inte att samhället måste förhindra orätt och övervåld. Men makten är underordnad sanningen och rätten, det katolsk tradition kallar ”den naturliga lagen”. När makten sätter sig över denna lag skadar den alla inblandade och förlorar därmed sin egen auktoritet.
Det gäller också den enskilde i hans inre urskiljning av de egna tankarna inför det samvete som talar till henne. Samvetet är något mera och högre än människan själv. Också i vårt inre gäller att vi måste lyda Gud mer än människor. I evangeliet hörde vi Jesus förebrå sina lärjungar för ”deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden”.
Jesus kallar sig själv sanningen. Han vädjar till den sanning och det samvete som Gud har gett människan. ”Den som är av sanningen han hör min röst.” I detta möte avgörs människans liv. Det är inte ofarligt att lyssna till andra röster eller låta känslor styra. Svårmod och självömkan får inte dominera hjärtat och styra handlingen. Det kan beröva människan, även den kristne, den frimodighet som Petrus och Johannes vittnade om.
Kampen kan bli svår, men vi är inte lämnade utan hjälpmedel, Guds ord, utlagt av Kyrkan, och bönen, förutsatt att vi använder dem. Gud begär inte något som överskrider människans förmåga. Men det kan kräva hela människans förmåga. Jag upprepar vad jag sade i veckan: ”Det är ett större under att övervinna egen bedrövelse och klenmod än att genom ett underverk bota en annan människas kroppsliga sjukdom”. (Cassianus)
På den yttersta dagen skall Sanningen fälla sin dom. Då skall det klargöras vem som bejakade sanningen och vem som avvisade den.
Samtidigt är det endast genom nåden som vi vinner seger. Låt oss därför be om den nåd som driver ut klenmodet och fyller oss med glädje och frimodighet.
”Var frimodig och oförfärad i ditt hjärta!” Ty Kristus har uppstått från de döda!
Amen.