– Jes 58:9b-14 Ps 86:1-6 Luk 5:27-32 –

Profeternas ord kan kännas outhärdligt skarpa. Men här talar profeten om: ”Ljus i mörkret… bröd i ödemarken… styrka åt be­nen i din kropp.”

Redan ordens skönhet väcker hopp. Profeten använder ett po­etiskt språk för att fullgöra sitt profetiska uppdrag. Han måste bry­ta ner för att bygga upp.  

Han förkunnar sin Herrens vilja med människan och med sitt folk.  Vi får höra det i fastetidens inled­ning. Benedictus talar om åter­hållsamhet som ett medel för att ”med den and­liga längtans gläd­je se fram mot den heliga påsken”.

Vi hör samma lockande tröst i prologens ord till den unge och tvekande brodern: ”Fly inte genast i skräck och bävan bort från frälsningens väg, som i början måste vara smal”.

Fastetidens väg kan verka smal, men för den som skyn­dar vidare på den vägen vidgar sig hjärtat.  

De gäller både svaga och starka, både stora syndare och blinda fariséer, och alla ”medelmåttor” däremellan. Alla behöver fasteti­dens bröd i ödemarken.

Både de som misströstar om att något kan ske i deras liv.

Men också de som inte på allvar tror sig behö­va vända om.

Det står att Levi läm­nade allt och följde rösten. Han måste ha sett blicken hos den som uttalade orden.

Vi hörde det på askonsdagen. ’Nu är Fastans saliga tid, som låter ångerns strålar lysa; låt oss då i gemensam iver ta emot dessa strå­­lar, låt oss frigjorda från ljumhet och lättja jubla i glädje.’ 

Så att profetens ord går i uppfyllelse.

”Du skall vara lik en vatten­rik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter.”