– Rom 9:1-5 Ps 147:12-15,19-20Luk 14:1-6 –

Paulus inleder ett nytt avsnitt i sitt väldiga Romarbrev. Det hand­lar om judarna. Nu kallar han dem israeliterna. Man mär­ker det intensiva i hans anslag. ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger in­te.” Han tar Anden till vittne för sitt samvete.

Allt Paulus hade fått del av som jude hade gått i upp­fyllelse i Kris­tus: ”härligheten, för­bunden, lagen, gudstjänsten och löftena”. Som människa kommer Kristus själv från judarna; han som sam­ti­digt ”är över allting, Gud, välsignad i evig­het”.

Paulus drivs av en glödan­de iver att öppna ögonen på sina brö­der. Han är fylld av sorg, hans hjärta plågas ständigt av att det inte sker. Mose hade en gång er­bjudit sig som offer för sitt trotsi­ga och ohörsamma folk. Paulus vill t.o.m. fördömas och skiljas från Kristus, om det kunde hjälpa dem.

Så kan bara den säga som själv blivit lik Kristus och vill ge sitt liv för sina bröder.

Sabbaten var det tydligaste tecknet på Guds förbund med sitt folk. På nytt får Jesus erfara hur blinda de laglärda var för sab­batens överflödan­de, helande och frigör­ande gåva. Den gåva han själv personifierar.   

Låt oss be om Kristi ödmjukhet som öppnar våra ögon och för­vandlar våra hjärtan.