Kortpredikan

– Gal 4:22-24,26-27,31; 5:1 Ps 113:1-5a,6-7 Luk 11:29-32 –

Abraham fick två söner, Ismael med sin slavinna Ha­gar och Isak med Sara, ”den fria kvinnan”. Paulus ser i detta ”en dju­pa­re me­ning”.

De två sönerna symboliserar två sätt att leva, slaveri och frihe­t. Slaven styrs av för henne främmande makter, ofta godtyckliga och till slut grym­ma.

Guds barn lever i den frihet till vilken människan en gång har ska­pats. Hon är Guds avbild, kallad att gengälda och återspegla Guds kärlek.

Ännu i det gamla Förbundet väntade hon på sin fulla frihet. Men där grydde ett hopp om befrielse. Sara var ”ofruktsam och barnlös”, men får löfte om en son och om ”många barn”.

Tron skymtar redan Maria, som personifierar Kyrkan, som skall föda människan till ett nytt liv. ”Jubla högt, du som inte har känt födslovån­dor.”

Det är för att återinsätta människan i denna frihet som Gud har sänt sin Son ”född av en kvinna”. ”Till den friheten har Kristus befriat oss.” 

Jesus ser sin hemlighet antydd i de gammaltestamentliga gestal­terna Jona och Salomo. Han kallar sitt liv för ”Jona-tecknet”. Ock­så Salomo och hans vishet är ett profetiskt tecken om Kristus, Guds Ord och san­na vishet.

Jesu anspråk är oerhört. ”Här är vad som är förmer än Salomo. Här finns något som är förmer än Jona”. Därför är det fåfängt och otro att söka and­ra tecken. Inte minst de som talar vitt och brett om ”frihet” mås­te gran­s­kas minutiöst så att de inte för in i nytt slaveri.

Förföriska ideologier, frestelser och laster blir ”slavok” som hindrar män­­ni­skan att genom nåden och sin egen fria vilja ”alltid vara beredd att göra det goda”[1].

I varje eukaristi smakar vi ”frihetens sötma”[2].


[1] Veckans kollektbön.

[2] Tomas Merton.