Kortpredikan
– Hes 47:1-9,12 Ps 46:2-3,5-6,8-9 Joh 5:1-3,5-16 –
Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram från templet för att göra havsvattnet friskt. Allt får liv genom vattnet och alla slags fruktträd växer upp. Deras frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom.
Evangeliet vittnar om att källan till detta vatten är en person, en människa ”fylld av nåd och sanning”. Utsänd för att bota och hela den sjuka människan. Han är källan till den nåd som rinner fram i Guds stad, den heliga Kyrkan. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”
Mannen i evangeliet som botas av Jesus hade varit sjuk i 38 år, en hel livslängd. Han representerar den andligt sjuka människan.
Jesus ”såg honom”. Han tilltalar honom och gör sig därmed känd för honom. Människans okunnighet om Jesus Kristus och vem han är, är den första ”sjukdomen”.
Den andra sjukdomen hör vi i Jesu fråga: ”Vill du bli frisk?”
Frågan verkar näst intill oförskämd i våra öron. Är det inte självklart att människan vill bli frisk?
Det förvånande är att människan kan föredra att förbli i sitt ”sjuka” tillstånd, föredra otro och andligt mörker. Av rädsla och feghet kan hon föredra det framför att leva i Jesu efterföljd, som ju rymmer risker och förutsätter vilja till självkännedom. Ligger hon kvar i sin ”säng” kan hon fortsätta att skylla på andra och på annat, fortsätta att leva på andras hjälp framför att gå ut i livet och ta eget ansvar. Det är inte självklart att människan vill bli helad. Ovilja är den andra sjukdomen.
Den tredje sjukdomen är egenrättfärdighet och högmod. Människan har ett motstånd mot att bli botad. Den egenrättfärdige kan kämpa och slita, men värjer sig mot att allt till slut beror på nåden.
”Eftervården” är en varning: ”Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre”. Ansvaret hos den som blivit helad har ju vuxit.
Tre hindrande ”sjukdomar” behöver botas: okunnighet, ovilja och högmod.
Den helige Antonius såg alla hinder på vägen och frågade hur någon enda kunde bli räddad.
Han fick svaret: ”Ödmjukheten”.
