24 Söndagen under året

Jes 50:5-9a Jak 2:14-18 Mark 8:27-35

Herdabrev från de nordiska biskoparna angående den aktuella flyktingsituationen

”Jag var hemlös och ni tog hand om mig” (Matt 25:35) – dessa Jesu ord är idag mer rele­vanta än någonsin. Inte sedan andra världskriget har så många människor flytt från för­följelse, krig och terror. Folk från främmande länder – från Syrien, Irak, Eritrea och Somalia – strömmar till vårt land för att söka skydd, för fred och för en plats där de kan bo i trygg­het. Många av våra politiker försöker hitta sätt att hjälpa dessa människor och att dela flyk­tingströmmarna rättvist, så att alla länder kan bidra.

Vi upplever å ena sidan en stor vilja att hjälpa till bland befolkningen i våra länder. Tusen­tals frivilliga hjälper nykomlingarna, inte bara materiellt, utan också genom sin hjälp med myndigheter, med språkundervisning, i organisationen av fritidsaktiviteter, med inte­gra­tio­nen i våra samhällen. Många gör detta rotat i en medveten, kristen tro.

Samtidigt märks å andra sidan att rasistiska och främlingsfientliga tendenser i vårt sam­hälle blir starkare – särskilt i sociala medier. Här utmanas vi kristna på ett särskilt sätt, ge­nom att vi främjar tolerans, respekt för mänsklig värdighet och kärlek till vår nästa, bortom gränsen för religion, språk och ras.

Vi – biskoparna i de nordiska länderna – vill därför påminna alla våra troende, att medvetet

leva de kristna värderingarna om kärlek till vår nästa och barmhärtighet, och att stå upp mot alla former av rasism, främlingsfientlighet och diskriminering, inte minst eftersom många av våra församlingsmedlemmar har kommit till oss som invandrare eller flyktingar. På så sätt ger vi i dag och i den nuvarande situationen ett starkt vittnesbörd om vår tro på den Gud, som i Jesus Kristus blev en av oss och som sade: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. (Matt 25:40)

Biskoparna i den nordiska biskopskonferensen, Magleås, 5 sept. 2015 för kungörel­se i alla söndagsgudstjänster den 13 sept. 2015

Tillåt mig att göra några teologiska reflektioner i anslutning till vad våra biskopar säger.

Just nu tycks opinionen öppen för en generös flyktingpolitik. Men oberoende av opini­oner har tron en djupare drivkraft för sin grundhållning till flykting­ar. Vi kan samla det i någ­ra punkter.

Det första är att Jesus, Guds evige Son, själv blev en flykting när han steg ned från himlen till jorden. Han lämnade sitt eviga hem hos sin him­melske Fader. Han blev männi­ska och steg ner i vår trasiga tillvaro. Hans liv på jorden var en flyktings tillvaro. Guds Son lämnade sitt eviga hem, för att häm­ta hem oss till sin Fader. Guds rörel­se till mänsk­lig­heten möjliggör mänsklighe­tens återvän­dande till Gud. Han steg ner i vår värld för att öpp­na vägen till vårt egentliga och slutliga hemland. När en skriftlärd ville följa honom säger Jesus: ”Rävarna har lyor och himlens fåg­lar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud”. Som barn fick han dessutom känna på den jordiske flyk­ting­ens vill­kor, när familjen tvingades fly till Egypten. Till slut blev han korsfäst – utanför lan­dets huvudstad.

Därför, och det är det andra, blev Guds folk ett folk på vandring, ett pilgrimsfolk. Vi ser det genom he­la bibeln. Abraham är trons fader. Han bröt upp från sitt land, sin släkt och sitt hem, för att finna ett nytt hem som Gud skulle ge honom. Inte minst munkar och nunnor har känt igen sig i Abrahams kallelse. Vidare – Guds folk har alltid känt igen sina villkor i Israels ökenvandring, på väg mot ett utlovat land. Visserligen fick Israels barn ett eget land, med egen kung, huvudstad och jordiska gränser. Men när de glömde sin tro och levde i olydnad, fick de utvandra till ett främmande land. Också den kristna kyrkan har ofta identifierat sig med det ena eller andra landet och dess kultur, på gott och ont. När kyr­kan loc­kats att identifiera sig med en viss nation och dess politik, dess lagar och gränser, har hon glömt att hon om­fattar alla stammar och språk och länder, I Kyrkan finns inga sådana gränser. ”Här är ingen grek eller jude, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla,” säger aposteln. Kyr­kan är ett pilgrimsfolk på vand­ring genom his­torien och tiden, över alla mänskliga gränser. Kyr­kan är ett tecken på och ett medel för hela mänsklighe­tens en­het.

Det tredje skälet hör vi när Petrus bekänner Jesus som Messias. Det är då Jesus bör­jar tala om sin död och uppståndelse. Det är kristen tro att hans seger över dö­den upphöjt honom till hela tillvarons Herre och Konung. Men hans rike är av annat slag än de jor­diska rikena. Det är ”sanningens och livets rike, helgelsen och nådens rike, rättvisans, fre­dens och kär­lekens rike”. Hans närvaro idag liknar hans närvaro under hans jordeliv. Han är närvaran­de inte bara genom under och tecken, inte bara i sin Kyrkas heliga sakrament och lagar. Han är närvarande i varje människa, inte minst i de hungran­de, hemlösa och lidan­de. Han identifierar sig med dem. ”Jag var hemlös och ni tog hand om mig. Vad ni har gjort för nå­gon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Dessa ord är där­för inte bara en moralisk och hu­ma­nitär apell. Det är en bekännelse till vår Herre. Ge­nom kol­lek­ten idag, som Caritas förmedlar till de flyktingar som nu är på väg genom Euro­pa, visar vi vår tro, som Jakob säger i andra läsningen.

Jesus är Guds sanna ansikte. Vi är kallade att känna igen det i varje människa, inte minst i de hemlösa. Han kom till oss som flykting för att vi skall tjäna honom i flyk­tingen och den hemlö­se. Så att vi tillsammans finner vägen till vårt slutliga hemland, hans och vår himmelske Faders eviga och saliga rike.

Amen.