7 Påsksöndagen

Apg 1:15-17,20ac,21-26 1 Joh 4:11-16 Joh 17:11b-19

Kom och fyll vår fattigdom, kom med all din rikedom

Påsken väntar på Pingsten. Påsken behöver Pingsten. Utan Anden blir påsken en trossats om något förflutet. Apostlarna var övertygade om att Kristus uppstått från de döda. De ha­de sett honom. Men de börjar inte omedelbart predika. Något mera måste hända. Vi ser dem samlade runt Maria, i ständig bön. På samma sätt väntar kyrkan varje år de nio da­garna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst, den s.k. Pingstnovenan, i bön om och väntan på An­den.

Denna väntan är ingen transportsträcka. Allt har sin tid. Väntetiden be­hövs för att upp­täcka och kunna ta emot den utlovade Hjälparen.

I evangeliet, ur Jesu översteprästerliga förbön, hör vi Jesus be för sina lärjungar och för sin kyrka. Hans bön fortsätter från Faderns högra sida.

Bevara dem i ditt namn – Jesus skall lämna dem i yttre synlig mening. Därför ber han att de skall bevaras i det han lärt dem. Inte glömma och glida bort. Det finns alltid en risk att fångas av det mindre viktiga, av det mångahanda. Bevara dem i ditt namn. Vi känner igen orden från Fader vår. De tre första bönerna handlar om det som måste vara det förs­ta. Helgat varde ditt namn – Till­komme ditt rike – Ske din vilja. Det första påverkar det som kommer efter. Dagens första tan­kar kan prägla hela dagen. En liten avvikelse från kursen märks kanske inte på en gång, men efter en tid upptäcker lärjungen att hon kommit på av­vägar. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, då kommer det andra på rätt plats.

Ändå är det inte främst en fråga om disciplin och vilja. Vi lever under himmelskt be­skydd. Någon vädjar hela tiden för oss.

Bevara dem från det onda – Det finns en ond makt, trots vad många teologer säger. Jesus ber inte att lärjungarna skall tas ut ur världen men att de skall bevaras från det on­da/den onde. De skall leva i världen, men inte av den. Gå på den smala vä­gen, inte på den breda. Släck inte den inre lågan genom att bryta mot sam­ve­tet! Det är ännu tid för påskbikt. ”An­passa er inte efter denna världen”, säger apos­teln, ”men låt er förvandlas genom förnyel­sen av era tankar så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja”.

Hur skall vi lära oss att se klart om vi inte får hjälp? Det är lätt att sucka och döma ut sig själv som hopplös. Det handlar inte om att ha läst den senaste boken. Kyr­kans helgon visar att de en­klas­te kan bli de visaste. De har förstått sitt behov av vägledning och sökt den, i Skriften, i Kyrkan, hos goda råd­giva­re och fr.a. i bön. Det är inte så krångligt som det låter. Den som ber om An­dens ljus och vägled­ning upptäcker, oftast i efterhand, att han får det ljus han behö­ver. Omdö­me och ur­skilj­nings­för­må­ga är en gåva, men alla kan be om den. Vi behöver den, för att inte dras ner i medelmåttighet, ljumhet och självförakt. Jesus ber att vi skall bevaras från det onda. Hans bön besvaras av Fadern genom att ge oss An­den. Lärjungen får gåvan ge­nom att vänta och be om den i tro.

Helga dem i sanningen – Sanningen är oss given ge­nom den tro vi fått och som vi be­kän­ner. Vi irrar inte omkring i världens mörker. Vi låter oss inte terroriseras av ”relativis­mens diktatur”, den värld som förnekar att det finns en sanning och föredrar sina egna ficklam­por. Världen avslöjar sig genom att bli upprörd när Kyrkan förkunnar sanningen och kallar sig san­ningens pelare och grundval.

I dagens första läsning hör vi hur Mattias väljs som efterträdare till Judas. En koncen­trerad bild för kyrkans lösning av nya problem. Petrus tar initiativet och för ordet. Men han handlar inte isolerad från de andra apostlarna, inte heller från de övriga troende. Petrus ger den bibliska grunden för den åtgärd som måste vidtas, för att skriften också här skall uppfyllas. Det ämbete som Judas hade, måste övertas av någon annan. I förbifarten får vi en slags definition på vad som krävdes för att räknas till de tolv apostlarna. En apostel mås­te ha varit med hela den tid då Herren Jesus kom och gick ibland dem. Dessutom skall han kunna vittna om uppståndelsen. På denna apostoliska grundval vilar kyrkans tro. Inte på religiösa upplevel­ser eller på teologiska skrivbordspro­duk­ter.

Samtidigt måste hon kunna gå vidare och fatta beslut i nya situationer. Kyrkan har inte bara en oföränderlig tro och en bestående tradition. Hon har också ett levande ämbete, en apostolisk ledning som vågar föra henne vidare och välja väg i nya vägskäl. Med enorm frimodighet och självklar auktoritet genomför apostlarna och de troende valet av Mattias. Trots att situationen var unik.

Också händelseförloppet är lärorikt. Två blir föreslagna. Det är det mänskliga ansvaret i processen. Sedan ber man. Ber att Herren som känner allas hjärtan, skall visa vilken han har utvalt. Lottkastningen skedde för att undvika partisöndring, där den ena åsiktsgruppen ser den den andra som ”de andra”. Hela processen blir en märklig samver­kan mellan mänskligt och gu­domligt. Skrift och tradition samver­kar med de tro­en­des vilja och känsla (sensus fi­de­lium), under apos­tolisk ledning och med Marias diskreta förböner i bakgrun­den.

”Helga dem genom sanningen.” Inte i egen kraft. Jesus fortsätter: ”Jag helgar mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.” Vi är kallade att bli delaktiga av hans helighet. Det sker i varje eukaristi, där vi får del hans heliga kropp och blod. Ju tom­mare lärjungen är desto mera ges det plats för gudomlig nåd.

Endast den fattige kan Gud berika. ”Saliga de som är fattiga i anden…”. Påsken full­bordas i den som ber i väntan på den utlovade gåvan.

”Kom och fyll vår fattigdom, kom med all din rikedom,.. Kom, Guds egen andedräkt, kom, du rena, varma fläkt av Guds rikes ljuvlighet”.

Amen.