3 Påsksöndagen

Apg 3:13-15, 17-19 1 Joh 2:1-5a Luk 24:35-38

Ung på nytt

Det ovanliga och oförklarliga väcker uppmärksamhet. En lam man har botats genom ett ord av Petrus och folket skockas kring honom och Johannes. De ser dem som mirakel­män. Men Petrus avvisar denna beundran och säger att Gud har förhärligat Jesus. Så fortsätter han, och nu blixtrar det om hans ord: ”Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus, när han hade beslutat sig för att frige honom”. Så kommer det allra största. ”På så sätt har Gud låtit det gå i uppfyllelse som han förutsagt genom alla sina profeter”. Männi­skornas synd öppnade källflödet för Guds barmhärtighet. Den korsfäste uppstod från de döda. Stenen som för­kastades blir hörnsten till en ny byggnad. Pau­lus säger: ”Där synden blev större, där över­flödade nåden än mer”. Påskens mys­terium är tidernas mest hisnande budskap. Ingen människa har kunnat tänka ut något sådant?

I evangeliet berättar Lukas hur svårt lärjungarna hade att förstå att den korsfäste hade uppstått och stod mitt ibland dem. Både rädsla och glädje blockerar deras tro. Jesus visar på sina händer och fötter, men det tycks inte räcka. Han mås­te steg för steg öppna deras sinnen så att de kan förstå skrifterna. Se att det som hänt den påsken i Jerusalem är upp­fyllelsen av alla profetior under flera tusen års historia med det utvalda folket. Kristi påsk är något vida mer än ett avgränsat mirakel. Det är hela till­varons centrala händelse. Den är Guds dolda plan med alltsammans. Pås­ken är källan till Guds hjärta och outtömliga barm­härtighet. Att dricka ur denna källa är att ha tillgång till ständigt nytt liv, till evig ungdom. Därför ber kyrkan i dagens kollektbön: ”Genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt”.

För­nyelse och ungdomlig­het, vem vill inte ha det? inte minst när krafterna try­ter. I da­gens kultur framstår ungdomlighet som ett mänsk­ligt idealtillstånd. Reklamen utnytt­jar det maxi­malt och obarmhärtigt. Ungdomlig styrka och skönhet framställs som livets högsta värden. Men när det knyts till utsidan och enbart till det kroppsliga är det djävulens karika­tyr. Rent förödande blir det när det förenas med förakt för den äldre generationens erfaren­het och vishet. Ton­åringen stannar i växten och förblir i värsta fall tonåring genom hela li­vet.

Ändå finns det alltså något riktigt i detta sug efter ungdomlighet. Människan längtar efter ett liv som inte står under åldrandets och förgäng­lighetens lag. Evigheten finns som en längtan i männi­skans bröst. Tragiken är att människan söker den på fel ställe.

På en enda punkt i historien har åld­randets kretslopp brutits sönder, i Je­su Kris­ti upp­ståndelse från de döda. Han har uppstått för att ge oss åldrande jordevarelser del av ett liv som aldrig förgår.

Det nya börjar redan här i tiden, när en män­niska tror på honom och får del av hans liv. ”Den som är i Kristus”, säger aposteln, ”är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, nå­got nytt har kommit”. Det betyder inte att vi förnekar kroppens förgäng­lighet eller åldran­dets vedermödor. Också psalmisten ber: ”Överge mig inte när krafterna sviker”. Men något nytt har kommit till. I vår dödliga kropp har det såtts ett frö, fröet till en ny människa, en männi­ska som ständigt förnyas. Aposteln kallar det sin ”inre människa”. ”Även om min ytt­re män­niska bryts ner, förnyas min inre människa dag för dag”.

Den som fått smaka nåden vet att det stämmer. Därför ville Petrus bygga hyddor på för­klaringsber­get. Därför säger psalmisten: ”En dag på dina förgårdar är bättre än tusen da­gar där hemma”. Därför kunde martyrerna med glädje offra sina liv för detta nya: ”Din nåd är mer värd än livet”. Syndaren anar det när han fått sina synder förlåtna och får börja på nytt, utan att behöva tyngas av gammal skuld. Vi erfar det när vi hör Guds livgivande ord. Vi smakar det i den heliga kommunionen.

Ändå glömmer vi det så lätt. Människan glider upp på ytan, som korken, vänder sig bort och fångas av för­gängliga ting. Eller hon snärjer in sig i de själviska begären och säljer sin först­födslorätt för en tallrik sop­pa, som Esau. Hon byter bort sin ”härlighet som Guds barn”, mot bilden av en oxe som äter gräs. Efter enkortvarig glädje suckar hon och går med allt tröttare steg.

När munken och staretsen Siluan förlorat nåden då gråter han, inte bedrövelsens eller självömkans tårar, utan ångerns hälsosamma tårar. Han gråter och söker tills han funnit nåden på nytt. Kung David unnar sig inte någon sömn innan han funnit en plats åt Herrens ark. När Josef och Maria förlorat tolvåringen Jesus ur sikte söker de och letar tills de funnit honom på nytt.

”Genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt”. Det är en väg att gå. Vi är ännu inte vid målet, men vi har fått ett hopp, en försmak av det högsta goda, som Isra­els barn hade fått löftet om det utlovade landet. Därför måste vi vaka, be och strida, och inte ge oss förrän vi på nytt får smaka Herrens nåd, ”så att jag blir ung på nytt som en örn”. ”Har du inte förstått?”, frågar profeten, ”Har du inte hört att Herren är en evig Gud? Han blir inte trött, han mattas inte. Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka.” Det är ingen ka­tastrof att snava och falla. Katastrofen är att bli liggande och misströsta om Her­rens barmhärtighet. Medan de som bidar efter Herren ”får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas”. Det är därför man springer så myc­ket i den helige Benedictus´ regel, den snabba lydnaden och den goda ivern, även om det alltid sker med värdighet – och utan stress.

Samma eviga ungdom märker vi hos dem som följer det nya budet, det som Jesus ger sina lärjungar: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra”. Jesus fortsatte att älska oss, också under motgångar, förräderi, svek, smädelser och lidande. Den människa som älskar blir inte trött. Augustinus säger att kärleken gör oss ständigt unga och skimran­de vita. Det är därför den saliga jungfrun Maria är så vacker. Kärleken gör den älskande inte bara ung, den gör henne också vacker. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön”, sjunger brudgummen i Höga visan.

Därför får begreppet ”gammal” och ”ny” människa hos Paulus en ny innebörd. Den ”gamla männi­skan” uppmanar han oss att lägga av, den ”går under, bedragen av sina be­gär”. Däremot uppmanar han oss att ”förnyas i ande och förstånd”, att klä oss i ”den nya människan, som har skapats efter Guds bild”.

Det nya ges åt varje törstande. Den har sin källa i Kristus, den upp­ståndne och levande. Hans kyrka firar eukaristi för att ständigt bli ung på nytt. ”Genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt”. Vi instämmer i bönens fortsättning: ”Ge oss osvikligt hopp i väntan på uppståndelsens dag, då allt förvandlas och förnyas.”

Amen.