Apg 15:1-2,22-29  Ps 67:2-3,5-6,8 Upp 21:10-14,22-24a  Joh 14:23-29

En skymt av himlen

Häromdagen fick jag frågan varför det i kyrkan talas så lite om skärselden. Jag måste ju erkänna att det stämde. Det gäller också om himlen. Inte ens i kyrkan talar man idag så ofta om de yttersta tingen, om skärseld, himmel och helvete. Vet vi något om himlen? Kan vi föreställa oss himlen? Något som inte ba­ra är dröm­mar och fan­tasier?

    I dagens andra läs­ning hörde vi ur Johan­nes up­pen­­barel­se, bibelns sista bok. Den lärjunge som Jesus älskade fick se in i det yttersta och slutliga. Gång på gång säger han:

”Och jag såg, och se…”. Han vill låta oss se det han såg. Johan­nes har berättat om till­varons dra­matiska slut­strid mellan gott och ont, hur det stora Babylon störtas, symbol och sinnebild för allt ont och o­rent. Nu är striden full­bordad och han ser in i det vi kal­lar him­len eller Guds rike.

    Det han ser kallar han den heliga staden Jerusalem. Staden kommer ner från Gud, full av Guds härlighet. Det är naturligtvis en bild, men inte vilken bild som helst. Kung David gjorde Jeru­salem till huvudstad för alla Israels tolv stammar. Hans son Salo­mo bygg­­de templet, be­römt för sin skönhet. Det innersta rummet i templet, det allra­he­li­gaste, var helt be­lagt med guld. Där stod ar­ken med förbundets tavlor, överskuggad av keruber, de förnämsta av änglarna­. Dit in gick översteprästen en gång om året och vis­ka­de det heliga gudsnamnet, det namn som Mose hade fått höra vid den brinnande busken på Sinai berg. Temp­let var Jerusalems centrum och stolt­het. Dit vände man sig i bön. Dit vall­färdade både judar och många från andra folk. Där var de så nära him­len man kun­de komma på jorden.

    Det är den historiska bakgrunden till Johannes vision. Nu ser han bort­om tid och rum, in i slutmålet. Staden förvandlas och lyser som den dyrba­ras­te ädel­sten, som en kris­tall­klar jaspis. Stads­muren har tolv portar med namnen på Isra­els tolv stammar. Dess­utom har muren tolv grundstenar med de tolv apost­lar­nas namn. I him­len råder enhet mellan det gam­la och det nya förbun­det, mellan synagoga och kyrka. De två för­­bun­den har försonats. Det första förbundet har fullbordats i det andra.

Och mer än så. Stadens tolv portar öppnar sig i alla de fyra väderstrecken. Staden in­klu­­derar hela till­varon och alla folk. Vi hörde i första läsningen hur apostlarna hade börjat förkun­na evangeliet ock­så för hedning­ar och hur Anden vägledde apostlarna så att hed­ningarna kunde infogas i förbundet mellan Gud och hans folk. ”Folken skall leva i detta ljus”, säger Johannes, de folk som annars skulle ha vand­rat i mörker.

Att de och vi vandrar betyder att vi ännu inte är framme. Under vandringen på jorden behöver män­niskan tempel och kyrkor, heliga plat­ser, som är av­skilda och hel­gade för det yttersta, slutliga och himmelska. De som kommit till tro på Kristi uppståndelse från de döda förstod att de regelbundet be­hövde fira gudstjänst för att förbli i den tron. De firade det särskilt på den dag då Herren hade upp­­­­­­stått. Uppenba­relseboken kallar den dagen för Herrens dag, det som blev vår söndag. De ville själ­va bli ge­nom­lysta av det ljus de kommit till tro på. Därför firade de eukaristi, som både upplyser för­ståndet och for­mar samvetet, men mer än så. Johannes säger i sitt evangelium att Jesus ger oss sitt liv, sin kropp och sitt blod, så att vi kan se och smaka det vi tror på. Kommunion kallas det, vilket be­tyder gemenskap. Men inte bara en mänsklig gemenskap. Aposteln kallar det delaktighet i ”gudomlig natur”. Människan görs gudomlig.

Det betyder att vi kommer nära slutmålet, himlen. Det sker både i den heliga euka­ris­tin och i det rena hjärtat. Kyrkan firar eukaristin och den enskilde renar sitt hjärta för att se vad vi tror på och firar. I euka­ris­tin är människan så nära må­let hon kan komma här på jorden. Vi instämmer i den lovsång som äng­larna stän­digt sjunger i den himmelska liturgin: Helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot. I himlen är det sam­ma Guds Lamm som prästen i varje eukaristi lyfter upp över altaret: ”Se Guds Lamm, som borttager världens synder…”.

Vi förenas med alla troende som har del i sam­­ma eu­karistiska bröd. Denna gemenskap fortsätter när vi lever i kär­lek med varand­ra, när vi bär var­and­­ras bördor och härdar ut med egna och andras svaghe­ter, också under svårigheter och orättvisor. Det präglar också det dagliga arbetet, när det görs enkelt och till Guds ära. Eller när vi lyssnar till varandra och bemödar oss om att förstå den andre. Gud blir allt och i alla. Steg för steg lämnar vi mörkrets välde och går in i ljusets rike. En skymt av him­len på jor­den.

På jorden behöver vi heliga platser och tempel.Men Johannes säger om himlen, nästan med förvåning: ”Något tempel såg jag inte i staden.” I den him­mel­ska staden behövs inga tempel, eftersom ”Herren Gud är dess tempel, han och Lammet.” I himlen behövs inga av-skilda och helgade platser, inga sakra­ment, ef­ter­­som vi befinner oss vid det mål dit alla tempel och sakra­ment har pekat. All­ting är i Gud och Gud är i allt. Det vi smakar i kommu­nio­nen och i de stunder av nåd där allting här på jorden kom­mit på rätt plats, det når i him-len sin fullbordan.

Inte heller behövs i himlen sol eller måne för att kunna se. Guds härlighet lyser över sta­den. Det är det ljus som alla jordiska ljuskällor återspeglar. Här på jorden ser vi dunkelt, som i en spegel, säger aposteln Paulus. På hans tid var speglarna dunkla. Där skall vi se ansikte mot an­sikte. Vi skulle blän­das och förintas, om vi inte lång­samt övade upp vår syn­förmåga. Den som har svårt att koncentrera sig under en timmes eu­karisti, får det svårare i himlen där allt är en ständig eukaristi. De flesta behöver därför skärseldens rening för att kunna träda in i det himmelska ljuset. De som le­ver i falsk tro och hyckleri skulle inte stå ut alls med det himmel­ska ljuset. Det är de som definitivt av­visar lju­set. Det är helvetet.

Om vi förlorar det himmelska målet ur sik­te blir det allt mörkare på jor­den. Utan himlen förlorar livet på jorden både sitt mål, sin me­ning och sitt hopp.

Vi hör apostelns förbön: ”Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga”.

Amen.