Kortpredikan

– Jer 17:5-10 Ps 1:1-4,6 Luk 16:19-31 –

Kan man lita på människor?

Det tycks rimligt och låter ”kristligt” att lita på sin nästa, men både teori och praktik, både Skrift, Tra­di­tion och Kyr­kans er­farenhe­t varnar för att lita på vem som helst.

Det finns en lockelse i att anförtro sig åt den som ger intryck av att stå för det goda. När betet är lockande sänker människan vaksamheten.

Visheten säger: an­för­tro dig inte åt någon utan att först ha prövat ve­der­böran­de! Vi le­ver i en fallen värld, inte i paradiset.

Den som litar på människor liknas av Jeremia vid ”en torr bus­ke på hed­­mar­­ken”. Den som låtit sig bedras fastnar lätt i män­ni­sko­förakt, men har också ett eget ansvar.

Mot det naiva förtroendet ställer profeten den människa som ”förtröstar på Herren”. Hon lik­nas i responsoriepsalmen vid ett träd ”planerat nära vatten. Det sträc­ker sina rötter mot bäcken och upp­hör inte att bära frukt”.

Indirekt säger profeten något stort om människan. Det är under hennes vär­dig­het att vägle­das av något annat och mindre än Sanningen. Inte minst i tros- och moralfrågor.

Evangeliet om den rike mannen och den fattige Lasaros landar i sam­ma väg­led­ning.

Det svar den rike mannen får av Abraham anger grundregeln: ”Att lyss­na till Mose och profeter­na”. Endast den är värd förtroende som själv lyssnar till Guds ord, utlagt och tilläm­pat i Kyrkans beprövade tra­di­tion. Ofta behövs också en erfaren väg­ledare. Åtminstone en klok bikt­fader.

Målet är att växa till i urskiljningsförmåga och så kunna bidra till en ge­menskap där man mer och mer kan lita på varandra. Förutsättningen är att man själv är villig att för­ma­nas och vägledas.

Vi är kallade till helighet. Benedictus talar först i slutet av sin regel om att bröderna skall lyda varand­ra.  

På vägen till ”de heligas gemenskap” gläds vi åt och får stöd av hel­go­nens föredöme och ömsesidiga bekräf­telse.

Helgonen är att lita på. De bär frukt efter­som de själva litar på Herren.