Kortpredikan

– Jer 18:18-20 Ps 31:5-6,14-16 Matt 20:17-28 –

Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras avfall, avguderi och so­ciala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede.

Jeremia är unik, också bland profeterna. Ingen har som han klagat över sitt öde. Han är helt ensam.

Folket och ”de visa”, inklusive präster och andra profeter, vill inte höra. ”Vi behö­ver inte bry oss om vad han säger.”

Men hans ord irriterar. Därför lägger de försåt och tänker ut en plan för att få tyst på honom.

Också Jesus talar om att templet skall gå under. Han vet vad som skall drab­ba honom. Han vet att de ”stämplar” för att ta hans liv.

Ändå låter han det ske. Han har inte kommit för att nå världslig fram­gång utan för att ge sitt liv till lösen för många, för att ge dem ett nytt liv.  

Hans apostlar skall föra det vidare, med sina liv som insats. 

De är ivriga och sä­ger sig vara beredda att dricka samma lidandets bä­gare som sin Herre.

Jesus tar emot deras iver, trots de blandade och äregiriga moti­ven. ”Min bägare skall ni få dric­ka.” Det är märkligt, men hopp­fullt. 

Våra löften, i kloster, i äktenskap etcetera, som alla bygger på doplöf­tena, har ofta blandade motiv – men motiven kan re­nas.

Fastetiden är oss given för att rena våra motiv och förnya den an­d­liga ivern och glädjen.

Efraim Syrierns fastebön visar vägen –

Herre och Mästare över mitt liv!
Tag bort ifrån mig lättjans, modlöshetens, maktlystnadens
och de tomma ordens ande.

Skänk mig, Din tjänare,
kyskhetens, ödmjukhetens, tålamodets
och kärlekens Ande.

O, Herre och Konung!
Låt mig se mina synder och inte döma min broder och syster,

Ty välsignad är Du i evigheters evighet. Amen.