Kortpredikan Lateranbasilikans invigning[1] 

– Hes 47:1-2,8-9,12 Ps 46:2-6,8-9 Joh 3:13-22 –

”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”

Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram under templets trös­kel. När det rinner ut i havet blir dess vat­ten sunt och längs flodens stränder växer alla slags fruktträd upp, vars frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Allt får liv där strömmen rinner fram.

Bakgrunden till profetens vision är den källa som rann fram i paradiset. Visionen når sin full­bordan i bibelns sista kapitel, där en flod rinner fram från Guds och Lammets tron. Begynnelsen når sin fullbordan. 

Visionen konkretiseras när Jesus rensar templet, men också när han profeterar om sin uppståndna kropp som det nya templet.

Det är den kropp ur vilken det på korset rann fram blod och vat­ten. Kyr­kan föds och Anden utgjuts.

Det utesluter inte den nödvändiga befrielsekamp som antyds när Je­sus renar templet. Onda, självömkan­de, begärande eller agg­res­siva tankar gör hjärtat till en orons och ofridens saluhall. Så­da­na tankar måste dri­vas ut, som Jesus renade templet.

Kampen är ofrånkomlig, men segern vinns bara genom nåden, liksom havets vatten blev sunt genom vattnet från templet och fruktträden bar frukt och deras löv blev till läkedom.

Det levande vattnet, Guds helige Ande, fortsätter att rinna fram i Guds levande ord och i Kyrkans he­liga sakrament, vars källa och höjdpunkt är det heliga eukaristin.

Det rinner fram för att rena och hela oss, stödja oss i kampen, för att glädja och helga oss på väg till slutmålet.

”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”


[1] Lateranbasilikan i Rom, invigd ca 324, är den äldsta av alla patriarkal­ba­silikor. Påvarna bodde där under tusen år. Fortfarande är det påvens kyrka som biskop i Rom. Den kallas ”Alla kyrkors moder” och firas se­dan 1000-talet i hela kyrkan samlad kring påven.