– Jes 61:1-3a Ps 89:2-5,21-22,25,27 Matt 25:31-40 –

Mar­tin av Tours ger en bild av smittande och hoppfull gläd­je. 

Den lyser fram när han som katekumen delar sin mantel med en frysande och fat­tig tiggare. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd Martins mantel.

Det är samma hoppfulla glädje i Jesajas profetia om Her­rens tjä­na­re, som ger glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och be­drö­­vade.

Mot sin vilja accepterar Martin att bli biskop. Han göm­de sig bland gässen, men dessa kacklade och avslöjade honom.[1]

Han gav sig av för att stifta fred mellan stridande präster, trots att han var allvarligt sjuk.

Vi hör samma glädjande tonart i en antifonerna på hans dag: ”Han frukta­de inte att dö och vägrade inte att leva.”

Vi lever i en kultur som gör tvärtom. Den fruktar och förtränger döden men väg­rar samtidigt att leva. När ångesten drabbar blir den alltmer självmordsbenägen.

Hos profeten och helgonen skymtar alternativet. Glädjen och styrkan ges åt de ödmju­ka. Äkta ödmjukhet föder frimodighet.

Det finns en väg mellan förmätenhet och förtvivlan. På den vägen behöver man inte ”gö­ra sig stark”. Ändå ger den inte upp. Ännu mindre ger den öd­mjuke sig hän åt själv­öm­kan. Den är stilla och kan vän­ta, men tvekar inte att handla när tiden är inne. Martin be­käm­pade modigt både demo­ner och falska läror. 

Det är nästan omöjligt att beskriva den. Vägen öppnar sig för den som följer Kristus och den lyser fram hos den helige Mar­tin.

”Han frukta­de inte att dö och vägrade inte att leva.”

---

[1] Men det står inte i Sulpicius Severus biografi om Martin, utan är en senare legend.