– Apg 13:44-52 Ps 98:1-4 Joh 14:7-14 –

Lukas berättar om ett yttre skeende. Johannes om ett inre. Båda har sitt särskiljande och sin tillväxt, ibland dramatiskt, ibland i det fördolda.

Pau­lus och Barnabas förkunnel­se mitt i Mindre Asien väcker allt större glädje hos några, medan andra blir allt­mer avvisande.

De drivs bort från platsen och går vida­re. Lu­kas berättar att de skakar dammet av sina fötter. Men så tillfo­gar han: ”Och lärjungarna uppfyll­des alltmer av glädje och he­­lig ande”.

Samma särskiljande och samma dynamiska tillväxt hör vi om i evange­liet.

Fi­lippos har bett Jesus att visa dem Fadern. Jesus suckar: ”Så länge har jag varit tillsammans med er och ändå känner du mig inte?”

Det är inte riskfritt och neutralt att umgås med Jesus. Det kan leda till ”andlig skleros” och sluta i förhärdelse.

Avsikten är att gudsrikets lilla frö skall växa till. Det rymmer tillväxtens krafter. Alltmer glädje och ännu större gärningar. Det gäller både kyr­kan och lärjungen.

Vi ser det genom historien, tydligast i hans heliga, de som påverkat his­to­rien genom att fullborda sin egen helgelse.

Löftet är knutet till bönen. ”Vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”

Låt oss ännu ivrigare be att Anden fullbordar sitt verk, som är So­nens verk i sin heliga Kyrka och i sina lärjungar.

Skall Jesus en gång fråga oss: ”Så länge var jag tillsam­mans med er och ändå kände du mig inte?”

Eller skall det sägas som Lukas sade: ”de uppfylldes alltmer av glädje och helig ande”?