Apg 6:1-7 Ps 33:1-2,4-5,18-19 1 Pet 2:4-9  Joh 14:1-12

Vägen, sanningen och livet – människans sanna värdighet

Ett hisnande evangelium! Ingen flyger så högt som den fjärde evangelisten. Samtidigt är han oss mänskligt nära. Han tycks förstå människans villkor. ”Känn ingen oro”, låter han Jesus säga. Det finns många skäl till oro och inga käcka svar hjälper.

”Känn ingen oro.” Så inleder Jesus sitt avskedstal till sina lärjungar, innan han går in i sitt lidande. Han uppmanar inte till allmän bekymmerslöshet. Han sä­ger: ”Tro på Gud, och tro på mig.” Genom tron rinner en kraft in i människan, som är starka­re än oro, mörker och ond­ska. Inte en tro på vad eller vem som helst. Han säger att han ska gå före och be­re­da plats i Fa­derns hus, för att hans lärjungar ska få vara där han är. ”Jag går till Fadern”, sä­ger han. He­­la hans liv är en väg mot detta mål. Han drar människan med på denna väg till Fa­dern.

Så säger han något förvånande: ”Vägen dit jag går, den känner ni”. Tomas reagerar spon­tant. ”Vi vet inte vart du går. Hur kan vi då veta vägen?” Hur kan Jesus säga att de känner vägen? Augustinus säger: ”De visste inte att de visste”. De bar på en insikt som de inte var medvetna om. Varje människa har en medfödd aning, som yttrar sig i en välsignad oro. ”Mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig”, säger Au­gus­­tinus. Alla människor bär på en längtan ef­ter ett för­lorat paradis, en sund och urmänsklig hemlängtan. Jesu lär­jungar hade fått näring för denna längtan.

När Tomas ändå frågar efter vägen får han svaret: ”Jag är vägen, sanning­en och livet”. Det hisnande är att detta ord också är en be­skrivning av människan. Hon är en vägens, sanningens och livets va­relse. Det kan inte sägas om någon annan varelse i universum. Hon ensam är ju skapad till Guds avbild.

Männi­skan är en vägens varelse. Hon måste gå en väg för att inte sjunka under sin vär­dighet som människa. Det både lockar och förskräcker. När hon ser alla svårigheter och faror längs vägen frestas hon att stanna upp, att bli sittande, kanske längta tillbaka till en barn­dom då allt tycktes så mycket enklare. Det kräver mod att ”gå ut i livet”. Det kan upp­levas som en omöjlig uppgift. Ändå mås­te hon göra det, även om ingen säger det till hen­ne. Utmaningen och kallelsen finns i hen­ne själv. Om hon väljer att dröja eller stanna i stäl­let för att ta ste­get, upptäcker hon en dag att livet har gått ifrån henne.

Den som ger sig ut på vägen stöter på vägskäl. Den ena vä­gen tycks mera loc­kande, den and­ra mera skrämmande. Den som väljer att bara följa med ström­men blir som de and­ra. Något unikt går förlorat. Men även den som väljer väg, kan välja fel. ­Somliga är tyd­ligt destrukti­va. Det kan finnas en rad bidragande orsaker till ett väg­val, men till slut faller det tillbaka på hennes val. När livets ekvation räknas ihop så är det sum­man av våra egna fria val som räknas.

Människan är inte bara en vägens varelse. På vägen måste hon skilja mellan sanning och lögn, mellan rätt och fel. Kravet att söka sanningen kommer in­te ”utifrån”. När kyrkan säger att varje människa är skyldig att söka sanningen, vet hon att skyldigheten finns i män­niskan själv. I henne själv finns en röst som bjuder hen­ne att söka sanning­en. ”Den som är av sanningen, hör min röst”, säger Jesus till Pilatus.    

Det tredje kännetecknet på människan är att hon vill leva. Leva helt och fullt. Alla män­ni­skor söker lyckan, säger Augustinus. Bene­dictus frågar den blivande mun­ken och varje män­­niska: ”Vem är den som älskar livet och vill se goda dagar?” Det är en djupt mänsklig fråga.

Människan är en vägens, sanningens och livets varelse. När Jesus säger: ”Jag är vä­gen, sanningen och livet”, så är det därför inget omän­sk­ligt el­ler konstigt han säger. Han frågar efter människan själv, för att blåsa liv i hen­nes djupas­te väsen. Samtidigt bekräftar ordet människans behov av Jesus, han som är den sanna människan. Fäderna vid det senaste konciliet säger: ”I själva verket är det först det människoblivna Ordets mys­te­rium, som kastar ljus över människans myste­rium”.

För att finna vägen behöver människan Jesus. ”Tro på Gud, och tro på mig”, sä­ger han. Hans anspråk är utmanande och låter anstötliga: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Men finns det något alternativ? När också många lärjungar var på väg bort, säger Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå?” ”Jag har utvalt sanningens väg”, säger psalmisten.

För att förbli på vägen behöver människan ljus och vägledning, för att förbli i san­ningen. Vi lyssnar och läser Guds ord, förklarat och förmedlat av hans heliga Kyrka. Vi ”lyssnar oss fram”. ”När dina ord öppnar sig ger de ljus.” ”Den som följer mig skall ha livets ljus”, säger Jesus. I andra läsningen hörde vi: ”Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus”.

När människan följer sanningens väg rinner livet till. Den som följer ”vägen och san­ning­en” får del av ”livet”. Den vi tror på och följer ger sitt liv, så att hans liv blir vårt liv. ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig”, säger aposteln. Egot viker och en riktig männi­ska växer fram.    

Vi hörde Jesus säga: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig”. Det betyder: När du kämpar och faller, och faller igen, när trögheten och likgiltigheten tycks do­minera, och tron tycks död, fortsätt att handla – som om du trodde. Fullgör uppdraget av kärlek och i förtrös­tan på Guds hjälp. Släpp inte taget. Han sviker inte. Livet kan upplevas som en omöjlig upp­­gift och Jesus förenklar den inte. Men han gör den möjlig. Det är därför han gav sitt liv på korset och uppstod från det döda. Han gjorde det för att vi skall leva. För attgöra oss till vägens, sanningens och livets människor.  

Amen.