Kortpredikan Vårfrumässa

– Fil 1:18b-26 Ps 42:2-3,5bcd Luk 14:1,7-11 –

”För mig är livet Kristus och döden en vinning.”

Paulus skriver från fängelset till sin älskade församling i Filippi. Han vittnar frimodigt. Döden har förlorat sin udd och sitt hot. Dö­den är i stäl­let vägen för att till fullo få ”vara hos Kris­tus. Det vore ju det allra bäs­ta”.

Samtidigt har han sitt uppdrag, att ”hjälpa de troende till framsteg och glädje i tron”. Därför slits han åt båda hål­len. Kärleken tving­ar honom att fullgöra sin tjänst. Det ger honom till och med en ”vinst”.

Det som hindrar denna ”vinst” är det Benedictus kallar ”egen­vi­l­jan”, på­verkad av det förrädiska och lockande högmodet. Att följa den är att krym­pa som män­­niska. Som om det skulle finnas en gläd­je ”bredvid” efterföljelsen av Kristus.

Vi är kristna och vi går i kloster för att upptäcka vårt sanna jag. Att dö från det illuso­ris­ka jaget är en ”vinning”, som Paulus säger. Kristus vill hela tiden säga till oss: ”Käre vän, flytta dig längre upp”.

Men vägen dit består i att människan själv söker den ”nedersta plat­sen”, egenviljans och själviskhetens död. Varje försök att ”upphöja sig” är dömt att misslyckas.

Jungfru Maria prisar Herren som såg sin tjäna­rinnas ringhet.

Vägen dit var hennes överlåtelse: ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord”.

Vi får kraft till denna överlåtelse när vi säger och menar vårt ”Amen” i den heliga kom­munionen.

Vi lämnar på nytt ifrån oss rodret över våra liv. Vi lämnar över det åt ho­nom som har förnyat livet i sin upp­ståndelse.

I varje situation finns ett steg att ta som leder till något större.  

Vi föredrar ing­enting framför Kristus.

”För mig är livet Kristus och döden en vinning.”