Syr 35:15b-17,20-22a Ps 34:2-3,17-19,23  2 Tim 4:6-8,16-18  Luk 18:9-14

Vem förstår denna liknelse?

Vi har hört en av Jesu mera kända liknelser, den om farisén och tullindrivaren i templet. Spontant tar vi avstånd från farisén och sympatiserar med tullindrivaren. Farisén framstår som självgod när han räknar upp sina religiösa meriter, inte minst när han föraktfullt talar om tullindrivaren som står avsides. Tullindrivaren väcker vår sympati. Han gör sig åtmin­stone inte bättre än han är. Också Jesus tycks instämma i samma dom. – Men då kunde ju predikanten snabbt avsluta sin predikan och alla kunde gå hem be­kräf­tade av sitt eget go­da omdöme. Men brukar Jesus berätta en liknelse vars inne­börd är självklar?

    Låt oss se lite närmare på de två rollinnehavarna. Farisén tar avstånd från stöld, bedrä­geri och otukt. Skall han kritiseras för det? Det är ju bara elementär moralisk anständig­het. Att fari­sén låter självgod kan kanske stämma, men varje farisé på Jesu tid visste att skryt och för­hä­velse var något förkastligt. Fasta och tionde var anbefallt i Mose lag. Ock­så kyr­kan an­befaller fasta och att man ger sitt bidrag till kyrkans arbete. Tullindrivaren däre­mot hade förfärliga saker på sitt samvete. Han samarbetade med den romerska ocku­pa­tions­makten och förrådde sitt folk – en Quisling och en förrädare, jämförbar med de präster som begått skändliga övergrepp. Dessutom skodde sig tullindrivarna på de fatti­ga som kom till staden för att sälja sina produkter. Tullindrivaren stop­pade den höj­da tullavgiften i egen fic­ka. Jesu ord om att han gick hem mera rättfärdig än den ivrige farisén måste ha uppfattats som en skandal. Var ligger den avgörande skillna­den mellan de två?

    Sikten klarnar när vi jämför deras bön. Liknel­sen började med att säga: ”Två män gick upp till templet för att be”. Men deras böner är väldigt olika. Fariséns bön är lång. Tullindri­va­rens kort. Fariséns bön handlar om honom själv. Visserligen tackar han Gud, men se­dan räknar han upp sina meriter och Gud liksom försvinner ur sikte. Hans bön blir en monolog. Han medite­rar över sig själv och sina meriter. Tullindrivaren är vänd till Gud. ”Gud, var nå­dig mot mig syn­dare.” Fariséns ord är knappast bön. Han behöver inte Gud annat än som bekräf­tel­se på sin egen duktighet. Tullindrivaren är helt beroende av Gud. Hans bön är ett uppriktigt rop om för­barmande: ”Gud, var nådig mot mig syndare”. Det är denna skillnad som Jesus bedömer som avgörande: ”Det var han (tullindrivaren) som gick hem rättfärdig, sna­ra­re än den andre”.

    Jesus säger detsamma som Paulus sade i andra läsningen, trots att aposteln först tycks låta som farisén. Paulus tvekar inte att säga vad han själv har gjort: ”Jag har kämpat den go­da kam­pen, jag har fullbordat loppet”. Så fortsätter han: ”Jag har bevarat tron. Nu vän­tar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, skall ge mig”. Också det låter nästan som farisén i templet. Men här gäller det att höra rätt. Längre fram klar­gör aposteln skillnaden: ”Herren bistod mig och gav mig kraft”. Han talar inte om sin egen rätt­färdig­het, utan om en rättfärdighet som Herren har gett honom. I sina brev kallar apo­s­­teln det för trons rättfärdighet. Det är en gåva som Gud ger av nåd. Det var den gå­van som tull­in­dri­va­ren fick genom sin ödmjuka bön. En avgrund skiljer denna rättfärdighet från fari­séns förmät­na självrättfärdig­het. Farisén går hem från templet lika fattig som han kom. Inget händer med honom, ty han bad inte om något. Tullindrivaren där­emot gick hem från templet som en rättfärdig människa ge­nom den gåva som Gud gav honom som svar på hans bön. Med Jesu ord: ”Den som upphöjer sig skall bli föröd­mjukad, men den som öd­mjukar sig skall bli upp­höjd”.

    Det betyder inte att vi kan sätta det ”i system”. Att med ord be som tullindrivaren och se­dan fortsät­ta som förut. Det vore att ”synda på nåden”. Paulus vittnar om att den gåva han fick på Damaskusvägen tvingade honom att kämpa den goda kampen och fullborda den ända till slutet. ”Mitt liv utgjuts redan som ett offer, och tiden är inne då jag måste bryta upp”. Han skriver från sitt fängelse i Rom och han vet att martyriet närmar sig. Men det of­fer han fram­bär, hela hans liv, är bara ett svar på det han fått som en ren gåva. Han säger inte: ’Jag klarade det’. Han säger: ”Jag har bevarat tron.” Med andra ord, och det är inte ”fromt” tal: ”Her­ren bistod mig och gav mig kraft”. På ett annat stäl­le säger han: ”Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”.

    Högmodet är människans största fiende. Omvändelse är att vän­­­da om och gå i motsatt rikt­ning, att gå öd­mjukhetens väg. Fariséns tragik var att han var blind för sitt högmod. Han saknade självkänne­dom. Det första steget på ödmjukhetens väg är att våga se sig själv i ljuset från honom som ska­pat oss till sin avbild, till att återspegla hans renhet och helighet. Sluta trösta sig med att jag inte är sämre än de and­ra. Inte för­klara bort eller skylla på ”om­stän­dig­­­heterna”. Gud ser och känner mig, också mi­na tankar. Den ödmjuke går in i detta ljus, även om det svider i stoltheten. De andliga fäderna säger att den som vill lära kän­na Gud måste lära känna sig själv. Att fly från självkännedom är att fly från Gud. På den flykt­vägen blir synda­bekännel­sen allt tomma­re på innehåll medan illusionerna vä­xer. Det lägrar sig ett grå­dis och en trött­het över hela livet. Kan­ske blir man fortfarande upprörd över and­ras svag­he­ter – ”moralisten” i oss är seglivad – men i det eg­na livet händer ingenting, livet bär inte frukt.

    Det andra steget är att göra som tullindrivaren gjorde. Han gick till templet och bekände den san­ning han sett. Han flydde inte i rädsla. Han måste ha ägt en gnutta tro på och hopp om Her­rens barmhärtighet. Hans insikt blir en bön: ”Gud, var nådig mot mig syndare”. 

    I grunden är det enkelt. Men den högmodige gör det komplicerat, skjuter på det och hit­tar alla slags ursäkter. Och när tiden går får han allt svårare att tro att det finns någon hjälp. Men tullindri­va­ren gick. Han misströstade inte om Guds barmhärtighet. Han sade som det var. Och bad om för­barmande.

    Resten gör Gud. Utan att vi i förväg vet hur. Många tänker att de ”kan” det här med för­låtelse och upprättelse. Precis som de tror sig ”kunna” vad ödmjukhet är. Men tullin­driva­ren visste inte vad som skulle hända när han kom till temp­let. Och liknelsen låter oss inte veta vad som hände i hans inre. Det enda Jesus säger är: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Ödmjukheten öpp­nar vägen ut i en ny värld, som är vä­gen in i Kristi kraft, han som själv ödmjuka­de sig och blev upp­­­höjd. I upprättelsen av tullindrivaren ligger hela evan­­geliets kraft, hela aposteln Pauli teologi om rättfärdiggörelsen. Män­ni­skan föds på nytt och Kristus börjar ta gestalt i henne. Det vi inte kan, det kan Gud. Han inte bara förlå­ter syn­der­na. Han driver ut räd­slan och van­makten, trögheten och trötthe­ten och alla and­ra fiender och laster. Ödmjukheten bereder väg för både sakt­mod och frimodighet, både mild­het och omutlig styrka, framför bereder den väg för kärle­ken. Det sker inte på en dag. Be­ne­dikt beskriver vägen i tolv steg och på det tolfte har den ödmjuke brodern tullindrivarens bön ständigt i hjärtat. Men då har han också sin glädje i att göra Guds vilja.

    Låt oss följa fäderna. De råder oss att be om delaktighet i Kristi ödmjuk­het. Och lita på hans löfte: ”Den som ödmjukar sig skall bli upp­höjd”. Sakramentalt sker det i varje eu­karis­ti, där vi ”äter” Kristi ödmjukhet.

    Lovad vare Fadern som sänt sin Son, som genom Anden visar oss ödmjukhetens väg till delaktighet i det nya livet.

    Amen.