28 SÖNDAGEN UNDER ÅRET
2 Kung 5:14-17 Ps 98:1-4 2 Tim 2:8-13 Luk 17:11-19
Var är de nio andra?
Botandet av de tio spetälska är inte svårt att föreställa sig. Jesus är på vandring mot Jerusalem och kommer in i en by. Där möts han av tio spetälska. De som drabbades av denna fasansfulla sjukdom blev isolerade och levde utanför den mänskliga gemenskapen. När någon kom i närheten måste de varna och ropa: ”oren, oren”. Men dessa tio ropar: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” De måste ha haft någon slags tro på Jesus. Kanske hade de hört om de underverk han hade utfört. Jesus uppmanar dem att gå och visa sig för prästerna, som enligt Mose lag skulle kontrollera och bekräfta när någon hade blivit frisk. Sedan berättar evangelisten kort och sakligt: ”Medan de var på väg dit blev de rena”.
Sedan delar sig gruppen. Nio av dem försvinner ur blickfältet och vi hör inte mer om dem. En av de tio vänder tillbaka till Jesus. Han prisar Gud med hög röst, kastar sig till marken vid Jesu fötter och tackar honom. Så tillägger evangelisten: ”Han var en samarier”. Samarierna hade en halvhednisk religion och föraktades av de rättrogna judarna. Men nu är det en samarier som återvänder till Jesus. Udden är riktad mot dem som borde förstått bäst. En föraning till det Lukas berättar i Apostlagärningarna att hedningarna är öppnare för evangeliet än judarna. Vi förstår Jesu fråga: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?”
Jesus vänder sig till samariern och säger: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig”. Det är ingen belöning för gott uppförande. Han säger att hans tro har hjälpt honom. Hade inte de nio någon tro? De vände sig ju alla till Jesus i sin nöd. Alla lydde också uppmaningen att gå och visa sig för prästen. De måste ha sett Jesus som en undergörare. När de fått sin hälsa var han inte intressant längre.
Det är kyrkans ständiga dilemma. Hon vill i Jesu efterföljd både bistå de sjuka och mätta de hungriga, både bygga sjukhus och vädja om fred, men hennes största gåva – tron – är det inte lika många som frågar efter. Bara till samariern säger Jesus: ”Din tro har hjälpt dig”.
Vari består skillnaden mellan samariern och de nio andra? Hör vi själva till dem som gärna vill ha Jesu gåvor men inte frågar efter honom själv? Ofta märker vi det först senare i det kristna livet.
Till en början har vi glädje av de många gåvor som det kristna livet ger. Trygghet och förankring, en känsla av mening i livet. Kyrkans musik lockar många utanför de troendes krets. Ibland ses hon som en kraftkälla för fred och mänsklig sammanhållning. Andra hänvisar till henne som kulturbärare. Hon har byggt både sjukhus, skolor och universitet. Stävjat barbariet. Några kallar sig ”kulturkristna”. För den som hittar längre in i kyrkan blir det en glädje att få fira gudstjänst och kanske finna nya vänner eller upptäcka intressanta böcker. Allt är gåvor som botar mycket av det människan har lidit av tidigare. Men tiden går och man upptäcker mindre trevliga sidor i kyrkan. Hon är inte så helig som man först trodde. Förälskelsen går över och många glider bort. Ofta med hänvisning till något de sett på kyrkans bakgårdar.
Andra känner igen det i det egna livet. Inte minst när de prövas och tron kräver mod och uthållighet. Vi hörde om det i andra läsningen. Paulus sitter i fängelse för sin tros skull, som en förbrytare. Det kräver idag mod att bekänna sig som kristen. Barn mobbas för sin tro i den skola som en gång hade kristendomskunskap som det viktigaste ämnet. Att förfasa sig över det hjälper inte. Däremot att fråga om jag själv hör till ”de nio”. Paulus vittnar om en tro som fängelset inte får makt över. Det evangelium han förkunnar kan inte fängslas.
Paulus har inte bara tagit emot gåvor som gör livet mera meningsfullt och uthärdligt. Han har tagit emot Kristus själv. Han kastades till marken på Damaskusvägen. Den spetälske kastade sig till marken vid Jesu fötter. Den hälsa han fick del av ledde till tro på givaren. ”Stig upp och gå”, säger Jesus, ”din tro har hjälpt dig”. Vi får inte höra mera om vart hans väg ledde, men han måste ha börjat ett nytt liv. Som Paulus säger om sitt liv: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Den gåvan har alla döpta fått genom tron. Den som vårdar denna gåva, för honom blir gåvan bara större och större. ”Härdar vi ut, skall vi också härska med Kristus”, säger aposteln. ”Har vi dött med Kristus, skall vi också leva med honom”.
Men det sker inte automatiskt. Gåvan ger oss ett nytt och personligt ansvar. Aposteln säger tydligt: ”Förnekar vi Kristus, skall han förneka oss”.
Evangeliet om de tio spetälska pågår ständigt. Också bland dem som med munnen bekänner sin kristna tro. Antingen växer tron eller avtar den. När sinnet fördunklas av synd och jordiska bekymmer, när människan i små steg anpassar sig till den här världen, tynar tron bort. Kyrkan, också den katolska, sekulariseras inifrån. Biskopar och till och med kardinaler talar tvetydigt om trons mottagna sanningar. Kanske ropar den troende om förbarmande, men är rädd att ”visa sig för prästerna”. Prästerna i det nya Förbundet har fått det hisnande uppdraget att både smörja den sjuka kroppen och att befria från syndens spetälska i försoningens sakrament. Hur skall vi annars kunna, som aposteln säger, ”härda ut för att också få härska med honom”, härska genom den allt djupare glädje som Guds förlåtna och älskade barn får leva i?
Och så tillfogar aposteln ett märkligt och tröstande ord: ”Är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv”. Kristus är till sitt väsen trofast. Fienden, däremot, är föränderlig och opålitlig. Först viskar han att det inte är så allvarligt med synden. När vi fallit för den, byter han politik och säger att nu är det hopplöst. I båda fallen ljuger han. Men Jesus är trofast: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet”.
Det är inte av småaktighet som Jesus frågar: Var är de nio? Men vi hör sorgen i hans röst, den gode herdens sorg över dem som går bort. Av kärlek botar han alla de tio. Med samma kärlek frågar han efter de nio.
För att förvandla hela vårt liv till en allt djupare glädje och allt större tacksägelse. En tacksägelse som vi nu firar i trons sakrament, den heliga eukaristin.
Amen.