– 1 Kung 21:17-29  Ps 51:3-6a,11-16 Matt 5:43-48 –

Kung Ahab har, på förslag av drottning Isébel, låtit stena Nabot. Ett veritabelt nidingsdåd. Profeten Elia letar upp Ahab och för­kunnar Guds fruktansvärda dom. Ahab säger: ”Har du slutligen fun­nit mig, du min fiende?”

Vi kan känna igen profetens ord i samvetet som ”letar upp” oss.

Ahab måste ha lyssnat till profetens ord. Han river sönder sina klä­der, klär sig i säcktyg, fastar och ödmjukar sig.

Då hän­der det märkliga. När Gud möter öd­mjuk­heten drar han tillbaka sin dom. Det liknar det som hände med David, när pro­feten Natan påminde honom om vad han hade gjort. 

Gud beskrivs på ett väldigt mänskligt sätt. Han verkar nästan för­vånad när han säger till Elia: ”Har du sett hur Ahab ödmjukar sig?”

I ’förvåningen’ finns ett gudomligt bud­skap: Ser du, männi­ska, vil­ken kraft jag har gett dig i öd­mjukheten?

Teologin vågar säga att Gud själv är ödmjuk. Vi ser det i So­nen, Fa­derns fullkomliga avbild, som ödmjukade sig.

För den ödmjuke förvandlas ”fienden” till en nästa som jag är kal­lad att be för och älska.

I de mest hopplösa situationer, när fienden eller den besvärliga medmänniskan tycks göra situationen hopplös – ödmjukhe­ten öpp­nar en framkomlig väg och ger därmed hopp.     

Detta hopp är inte en tanke, ännu mindre en känsla. Hoppet har fått ett ansikte och en röst som säger: ”Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”.

Kyrkan firar den heliga eukaristin för att få del av Kristi ödmjuk­het.