Ords 8:22-31 Ps 8:4-9 Rom 5:1-5 Joh 16:12-15

Varför alla goda ting är tre

”Alla goda ting är tre” säger den mänskliga erfarenheten. Och det sägs inte av en slump. Det har sin källa i tillvarons innersta verklighet, den Treenige Gu­den. Kyrkans tro på den Treenige Guden är en strikt tros­hemlighet. Ing­en hade kunnat tänka fram denna sanning om inte Gud hade uppen­barat den. Ändå finns det spår och tecken, till exempel talesättet att ”alla goda ting är tre”.  

    Tron på den Treenige Guden finns som ett frö i kyrkan från första början, även om med­vetenheten växte fram stegvis. Kyrkan har från början döpt sina barn i Faderns och So­nens och den helige Andes namn. Kyrkan tror som hon ber och firar guds­tjänst. Det är först när ensidiga och falska läror om Sonen och Anden dyker upp (särskilt under 300-talet), som hon tving­ades tän­ka igenom och for­mulera tron som en lära och en bekännel­se. Hon gjor­de det för att för­svara, skydda och bevara mys­teriet, väl med­veten om att inga mänskliga ord kan täcka in verk­lig­he­ten.

    Fäderna hittade spår och tecken på Treenigheten i skapelsen. Ett sådant tecken är so­len med dess strålar och dess värme. Solen som en bild för Fadern, som ”bor i ett ljus som ingen kan nalkas”. Det mänskliga ögat kan inte se Gud. Det fysiska ögat bländas av att se rakt in i solen. Solstrålen liknar Kristus, utsänd och anpassad till jor­den och för oss männi­skor. Vär­men är Anden, som ger och skapar nytt liv.   

    Nu är detta en jämförelse. Olikheten är större än likheten. En avgör­an­de olikhet mellan so­len och Fadern är att solen lyser där­för att den måste göra det. So­len har ingen frihet eller egen vilja. Men om Fadern sä­ger evangeliet att han älskade värl­den och där­för sän­de sin Son. Han älskade världen redan när han skapade den i be­gyn­nel­sen. Han var inte tving­­­ad att göra det. Han ville det. Gud skapade därför att han är kär­lek. Varje män­niska, skapelsens höjdpunkt och krona, finns till därför att Gud vill henne.

Det tydligaste tecknet på Treenigheten är därför människan själv, skapad till Guds av­bild. Vi märker det i hennes be­hov av att vara älskad och i hennes kallelse att älska. Kring frå­gan om kärle­ken kretsar bå­de hennes dju­pas­te läng­tan och hennes mest plågsamma brister och erfarenheter. Det blir tydligt i förhållandet mellan två män­niskor. En­dast kärle­ken kan för­ena dem med var­andra. När denna kärlek är öm­sesidig, har något hänt: av två har blivit ett, en en­het.  

Med detta har vi antytt inte bara ett mänskligt fenomen, utan också en gudom­lig verklig­het. Fadern och Sonen som älskar varandra och den kärlek som förenar dem utgör en ”tre­­­enighet”. Kär­leken, den helige Ande, är den tredje parten i deras enhet. En sådan kär­lek är män­niskans djupaste längtan och slutliga kallelse. Den är vad det mänskliga livet går ut på. ”Störst av allt är kärleken.” Men det sker inte på en gång.

I andra läsningen hörde vi om hur tron på Kristus har gjort oss till kristna. Vi har genom tron gjorts rättfärdiga, våra synder är förlåtna. Vi har blivit hans barn. Vi har fått tillträde till nåden som vi nu lever i. Men så fortsätter aposteln, förvånande nog, att tala om stolthet över sina lidanden. Han måste syfta på den smala vägens vedermödor, vad det kostar att vara troende och följa Jesus. Han ta­lar om uthål­lig­het, om fasthet och hopp. Det kan kräva just vad vi tycks sakna mest av allt när proble­men tornar upp sig eller den första entusias­men har svalnat. Så ger han förkla­ringen: ”ty Guds kär­lek har ingjutits i vå­ra hjärtan genom att han har gett oss den heliga An­den”. Det är den Ande som Jesus kal­lade Hjälparen. Det är därför aposteln i ett annat brev kan säga: ”Allt förmår jag i ho­nom som ger mig kraft”. Så konkret och ”praktisk” är tron på den heliga Tre­enigheten! Vi lever i den när vi föl­jer Jesus på hans väg Fadern där vi får kraft att hålla ut genom den helige Ande. Hela min egen vilja behövs, det är en kamp, men när vi håller ut och håller fast upp­täcker vi att också det är en gåva av Anden. Utan denna uthållighet och denna överlåtelse stag­nerar vårt kristna liv och allt kan sluta mycket illa. Det är en väg vi är döpta att följa, en väg som lik­nar den kors­fästes väg. För den som håller ut och håller fast sker det ofattba­ra: Vi dras in i gemen­ska­pen med Fadern, Sonen och Anden.

Vår tro på den heliga Treenigheten är ingen konstruktion av teologer, allra minst för att krångla till det för människan. Den är svaret på människans djupaste behov och längtan. Tron är en nödvändighet för att hålla ut och nå målet.

Samtidigt behöver vi hjälp för att kunna svara för vår tro. Vi tror ju inte på tre gudar. Vi kan helhjärtat instämma i gamla förbun­dets tro: ”Hör, Israel, Herren vår Gud, Her­ren är en.” Aposteln Paulus bekräftar denna tro: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader.” Ändå talar samme apos­tel om Sonen och Anden som gudom­liga perso­ner. Hur svarar vi judar och muslimer när vi be­­kän­ner oss till den Treenige Guden?

Gregorios av Nazianzos (d. 389) ger hjälp: ”Knappt har jag börjat tänka på Enheten för­rän Trefaldigheten sköljer över mig”. Fadern vore inte Fader utan sin Son. Ännu mindre vo­re Sonen son, utan Fa­dern. Och An­den vittnar hela ti­den om So­nen och leder till Fa­dern. De tre Gu­doms­perso­ner­na utger sig själva i var­and­ra, de ge­nomtränger varandra, de finns i varand­ra, samtidigt som var och en är en per­son. I Gud finns inget operson­ligt. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestatio­­ner” av Gud (modalism). Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fa­dern är det.

”Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofa­der, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Han är sin Fader ”upp i dagen”. Han har sin glädje i att inte vilja eller göra något annat än vad Fadern vill och gör. Otaliga ord i evan­gelierna vittnar om denna ömsesidiga enhet mellan Fadern och Sonen. An­den är Fa­derns Ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern.

En munk i vår egen tid säger: ”Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting mindre än delak­tighet i Treenighe­tens liv.” (Thomas Merton)

Må ingenting beröva oss denna tro. Må vi söka och skynda mot det utlovade målet och upptäcka mer och mer av den kraft som rinner fram ur den heliga Treenighetens källa. Kan människans kal­lelse vara större än när den blir svaret på denna hisnande gåva: ”Vår Her­res Jesu Kristi nåd, Guds kär­lek och den helige Andes ge­men­skap vara med er alla”.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evig­het.

Amen.