Kortpredikan 21/3 Den Helige Benedictus Himmelska Födelse­dag – invigningsdag för Den Helige Be­nedictus Kloster

– 1 Mos 12:1-4 Ps 16:1-2,5,7-11Joh 17:20-26 –

Vi benediktiner firar idag den helige Bene­dic­tus´ himmelska födelse­dag, hans övergång, lat.  tran­si­tus, till den fulla och him­melska verk­ligheten.

När Benedictus förstod att dö­den nalkades, lät han sig föras till kyr­kan där han tog emot den heliga kommunio­nen. Med lyfta händer och stödd av si­na brö­der, över­lämnade han sin ande.

Den bilden talar om uppbrott och rörelse. Annars är det ju stabilitet som kännetecknar det benediktinska livet. Vi har byggt ett hus och visar därmed att här vill vi stanna livet ut.

Men mitt i denna stabilitet finns en rörelse och ett uppbrott. Munkar­na har identifierat sig med Abrahams uppbrott från land, släkt och hem. Att leva oberoende av ägodelar, världsliga bindningar och själ­viska behov är en hjälp att ingenting föredra framför kärleken till Kris­tus.  

Jesus lyfter blicken mot himlen och ber: ”Fader jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet. Den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”.

Denna inre rörelse och målinriktning hjälper bröderna att um­gås med de jordiska tingen på ett måttfullt sätt, med tiden, krop­pen, verktygen, gäster­na, medierna etcetera. När det första kommer först finner det and­ra sin riktiga plats. Den yttre goda ordning­en blir en hjälp att be­va­ra hjärtat rent.

Samtidigt skärps hjärtats inre kam­­p. Marginalerna krymper. När bö­nen glöms bort blir sikten dålig, med början i tankarna. Bönen kan egentligen aldrig upp­höra.

Ibland hör man frågan: Vad gör ni i klostret? Blir det inte långtråkigt? Jo, det blir ett fängelse för den som inte hela tiden skyndar vidare på den inre vägen.

Dagligen firas den ”övergång”, den transitus, varmed Benedictus full­bordade sitt liv.