ANDRA SÖNDAGEN EFTER JUL

Syr 24:1-2,8-12 Ps 147:12-15,19-20 Ef 1:3-6,15-18  Joh 1:1-18

Föregripande företal

Stora litterära verk har ofta ett företal. Musikaliska storverk inleds med en ouvertyr. Av­sik­ten är både att väcka förväntan och att ge en försmak av det som skall följa. Benedictus regel har ett företal, både inbjudande och före­gri­p­ande, dessutom präglat av intensitet och skön­het. Men vilket fö­re­tal kan mäta sig med Jo­han­nesprolo­gen? Den både föregriper och sam­manfattar det evangelium som följer, skri­vet av ”den lärjunge som Jesus älskade” och som vid den sista måltiden vi­lade vid hans bröst. 

Johannesprologen är teologi på högsta nivå, men den låter också som en liturgisk hymn. Den skriver historia, men förmedlar samtidigt närvaro. Orden målar en bild – ”Vi såg hans här­lighet” – en bild som påverkar betrak­ta­ren. ”De som tog emot honom gav han rät­ten att bli Guds barn.” Teologi blir liturgi, historia blir närvaro. Ord blir bild, en bild som för­vand­lar betraktaren.

Den fjärde evangelisten börjar före själva skapelsen, in­nan något hade blivit till. Hans ord på­minner om bibelns första ord: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” – ”I begyn­nelsen fanns Ordet, och Or­det fanns hos Gud och Ordet var Gud.”. Prologens cent­rum är vår hisnande tro på Ordet som blev männi­ska och bod­de bland oss. Jesu Kristi namn nämns dock först i slutet. Fram till dess talar Johannes om Ordet, på grekiska lo­gos. Det knyter an till Visheten som vi hörde om i första läsningen, den Vishet som sammanfat­tar Guds uppenbarelse i det första Förbundet. I pro­logens mitt säger Jo­han­nes att denna Vishet och detta Ord blev människa, det enklaste och samtidigt mest ofatt­bara i den krist­na tron. Detta Ord fanns redan i begynnelsen. Barnet i krubban fanns av evighet. Det fanns ”hos Gud”. Det var av samma väsen som sin Fader, evigt fött ur Fa­derns hjärta. ”Det var Gud.” Den andra personen i den helige Tre­enigheten.

Det Ord som blir människa kommer därför inte som en främling. Han kommer till sitt e­get, ty allting och varje människa har blivit till genom detta Ord. Gud ta­lade ur sig själv, ge­nom sitt eget Ord. ”Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.” Det är detta Ord som sänds ut för att rädda och fullborda sin egen skapelse. Je­sus kom­mer till sitt eget, till den skapel­se som fått liv genom honom. Han kommer till den människa som inte kan låta bli att söka svar på tillvarons gåtor. Män­ni­skan tycks vara den enda va­rel­se i uni­versum som ställer dessa frå­gor. Bibeln kallar hen­ne ska­pel­sens krona, Guds avbild. När Jesus talar och hand­lar är det något i männi­skan som kän­­ner igen sig. Därför kan Jesus inför Pi­latus sä­ga: ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Män­niskan läng­tar ef­ter sin egen full­bordan. Hela skapelsen suckar efter Guds barns frihet, säger a­posteln. Fä­der­na på det senaste konciliet sade: ”Det är först det männi­sko­blivna Ordets mysterium, som kastar ljus över människans mys­terium”. Vi behöver inte va­ra rädda att följa Jesus. Han berövar oss ingenting, inget annat än det som gör oss främ­mande för oss själva. Han ger oss det som fullbordar vår san­na värdighet.

Vi hör en smärtsam grundton i prologen, ett dovt och mörkt omkväde: ”hans eg­na tog in­­te mot honom”. I Johannes evangelium är konfrontationen mellan Jesus och hans egna som tydligast. Men den gåtfulla frågan, hur avvisandet är möjligt, gäller inte bara judarna utan varje folk och varje människa. Varför är så många tondöva för sanningen? Varför den­na växan­de ”kristofobi” i västerlandet? Hur kan en hel kultur föredra mörkret framför lju­set? ”Varför larmar hedningarna?”

Men några såg. Som representant för apostlar­na säger Johannes: ”Vi såg hans här­lig­het”. Härligheten lyser i ett nyfött barn. Guds härlighet vilar i en simpel krubba och skall fullbordas på ett kors, fördold för de kloka och mäktiga. Vid det första undret vid bröllopet i Kana ”ser” lär­­jung­arna denna härlighet. Johannes vet att ”ingen någonsin har sett Gud”. Ändå säger han: ”Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fa­dern, han har fö­r­klarat ho­nom för oss.” Under re­sans gång förtätas härlighe­ten till något som vå­ra ö­gon först måste uppfat­ta som mör­ker. Prologen föregriper korset, men vet att mörk­ret inte får makt över ljuset.

Man kan fråga sig om inte Johannes skrev prologen sist av allt. Den innehåller och sam­manfattar ju allt. I kyrkans tidigare mässordning lästes prologen som avslutning i varje mäs­­sa. Antingen den läses eller inte, firas och förverkligas prologen i varje eukaristi.

Prologen strålar av skönhet. Den återspeglar honom som kallas ”den skö­nas­te av män­niskors barn”. Denna skönhet är människan kallad att fyllas och förvandlas av. Så att brud­gummen kan säga till sin brud: ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön”.

Skönheten lockar och bereder väg, men utan tro når den inte sin fullbordan. Må vi därför med a­pos­teln be om ”vis­hetens och up­penba­rel­sens ande”. Må vi be om ljus för vårt inre öga, om tro och om tillväxt i den tro som evange­lis­ten Johannes vill väcka hos sina lyss­na­re och lä­sa­re.

Amen.