– 2 Kor 9:6-10 Ps 112:1-2,5-9 Joh 12:24-26 –

Varför blev den helige Laurentius så älskad? Bara i Rom finns 34 kyr­kor med hans namn. Det nådde ända till Sveri­ge. Dom­kyrkorna i Lund och Uppsala bär båda hans namn. 

Kejsaren krävde att han utlämnade kyrkans skatter. Han delade först ut dem till de fattiga och sam­la­de sedan ihop de fattiga och presente­ra­de dem inför kejsaren som ”kyrkans skat­ter”. Händelsen har stannat i kyr­kans kollektiva minne. Det finns ett skimmer kring hans martyrium.   

Han vittnar om att lagen om sådd och skörd är ”krist­nad”. Pauli ord kan låta som en obeveklig karmalag: ”Den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd.”

I apostelns mun är allt impregnerat av nåden. Förvisso inte utan vår vilja. Han säger att vi skall ge som vi har ”beslutat” i vårt hjärta, men han på­minner om att Gud skall ”ge er utsäde och mångdubbla det”.

Det är detta som blir synligt i Laurentius liv och som bekräftas av de troendes känsla, på sen­sus fidelium,  som enligt Kyr­kans lära inte tar miste. De troen­de har känt igen och be­kräftat det vittnes­börd Lau­ren­tius ger. Inte bara hans hjäl­temod, utan först och främst hans glädje.

Som diakon betjänade och förmedlade han Kristi blod i den he­liga eu­karis­tin. I sitt martyrium utgöt han sitt eget blod. ”För Kristi namn utgöt han sitt eget blod.”

Gud begär ingenting av oss som han inte också ger sin kraft till. ”Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål.” 

”Om vi verk­ligen älskar, vill vi också efterlikna”, säger Augustinus.

Det gäller också i vardagen. Tecknet på den fullkomliga lydnaden är att den sker i glädje. Benedictus berättar om den och ci­terar ur dagens epistel: ”Gud älskar en glad givare”.

Genom sina heliga skriver Gud den sanna kyrkohistorien. Vete­kornets lag bekräftas. ”Om vetekornet dör, ger det rik skörd.”

”Salig är han, som med sådan glädje gick igenom lidandet.”