– 2 Kor 8:1-9 Ps 146:2,5-9a Matt 5:43-48 –

”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”

Moraliskt verkar uppmaningen hopplöst omöjlig – men, om vi tänker ef­ter, är den det enda naturliga. Människan är ju skapad till Guds av­bild och likhet.  

Paulus ger ett exempel på hur det kunde se ut. De kristna i Makedonien, som var fat­ti­ga, ”tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heli­ga” i Jerusalem som var i stor nöd. De gav ”först och främst sig själva”, sedan ”över sin förmåga”, en ”fri­kos­tig­hetens gåva”.

Paulus berättar det inte för att tvinga, men för att och locka fram och fri­göra det ursprungliga i människan. Det som gör henne hel och full­kom­lig.

Det har sin grund och drivkraft i tillvarons stora utbytesaffär. ”Han som var rik, blev fat­tig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fat­tig­dom”. Full­komligheten bygger på detta utbyte.

Genom nåden blir vi det han är av naturen, han som är Guds sanna och fullkomliga avbild. Dessutom både utmanas vi och får hjälp av dem som låtit sig lockas, av helgonen.

Samma tanke motiverar budet att älska sina fiender. Gud låter sin sol gå upp över både goda och onda. Hans barn måste göra som deras fader gör. Det betyder inte att ”tycka om” sina fiender, men att vilja dem väl och ef­ter förmåga ge dem det som är bra för dem. Ett första steg är att be för dem.

Vi älskar därför att Gud först har älskat oss och gjort oss till sina barn. I den heliga eukaristin kommu­nicerar vi för att förvandlas och bli det vi får del av.

”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”