Apg 10:25-26,34-35,44-48  1 Joh 4:7-10  Joh 15:9-17

Kärlek – glädje – vänskap

Redan orden i evangeliet väcker något till liv i själen. Budet om att älska varandra tycks va­ra mera en gåva än ett krav. Samme Johannes säger i andra läsningen: ”Låt oss älska varandra, ty kärleken kom­mer från Gud.” Att älska varandra är som att dricka ur en över­flödande bäga­re. Redan orden är som ett välsmakande vin: kärlek, glädje, vänskap.

    När männi­skan ger ett vänligt leende, när hon visar tålamod och godhet i stället för att låsa fast sig i surhet och bitterhet, då sker något me­ra än att hon följer ett bud. Hon för­vandlas själv. Hon dricker av kärleken som kommer från Gud, källan till all kärlek. Johan­nes lär oss att kärlek inte be­står i att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin son för att förlåta oss våra synder och förvandla oss så att vi blir lika honom.

    Kärleken föder fram något i människan, hennes djupaste identitet och väsen. Hon blir sig själv. Hon är ju skapad till Guds avbild, som är kärlek. Att praktisera kär­lek, att be för dem som lider och för dem man blir särskilt irriterad på, att löna ont med gott, att noncha­lera och be­käm­pa själviskheten – det är den stör­sta tjänst människan kan göra sig själv, det är att älska sig själv. När kärleken blir en vana, då är människan som mest naturlig, hon blir ett med sin natur. Benedictus anty­der det i slutet av sitt ödmjukhetskapi­tel, när han sä­ger: ”genom denna kärlek börjar han nu utan möda, naturligt, till följd av vanan, iaktta allt som han tidi­gare lydde av fruktan”.

    Dessutom blir hon glad. Jesus säger: ”Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig”. Den glädjen har sin källa i Kristi påsk. Vi bad i kollekt­bö­nen:

”Låt påskens glädje bära oss som dessa femtio dagar firar Herrens uppståndelse”. Det kan kosta mycket, men gläd­jen blir ännu större. ”Du ger mig glädje i hjärtat, större än de som får säd och vin i över­flöd.” Martyrerna är det bästa beviset. Det starkaste vittnes­bördet var deras glädje, trots smärta och lidande. De gav sitt liv för sina vänner.

    Jesus fortsätter med att kalla sina lärjungar vänner. Inte bara tjänare, u­tan vänner. En tjä­nare är skyldig att lyda sin Herrens bud och befall­ningar. Men vänskapen är ömsesi­dig och jämlik. Tjänaren får inte veta sin Herres tan­kar och avsikter, men Jesus säger: ”jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader”. Han gör dem till sina förtrogna, han inviger dem i sitt förbund och sina planer. Paulus säger: ”Gud har yppat sin viljas hemlig­het för oss…”.

    Jesus visar sina apostlar ett svindlande förtroende. Han överlåter hela sitt verk åt dem. De är förvisso helt beroende av honom. ”Utan mig kan ni ingenting göra”, hör­de vi i sön­dags. En avbruten gren kastas ut och bränns upp. Men också det omvända tycks gälla. Vinstoc­ken bär inte frukt an­nat än genom sina grenar. Som en munkfader har sagt: ”Kyr­kan kan inte göra något utan Jesus, men Jesus vill inte göra något annat än genom sin kyrka”. Je­sus gör sig beroende av sina lärjungar. Utan dem skulle hans verk stan­na upp och bli ofull­bordat. Jesus har inga andra händer och fötter än våra. Ingen an­nan röst än sin kyrkas och sina lärjungars. Hans bön fortsätter i kyr­kans bön.

    Så nära är kyrkan förenad med sin Herre. Som två vänner är förenade med varandra. I ett oavbrutet ömsesidigt sam­tal och utbyte. I en ständigt pågående liturgi. Därför kan apos­t­­larna fatta ett avgörande beslut och säga: ”Den helige Ande och vi har beslutat”. Jesus sä­­ger till sina apostlar: ”Den som hör er han hör mig och den som avvisar er, han avvisar mig”. Kyrkan kan med bruden i Hö­ga Visan säga om sin brudgum Kristus: ”Min vän är min och jag är hans”. Kristus och hans kyrka är förenade i en innerlig, ömsesidig och beständig vänskap.

    Men det tycks också gälla den enskilde. Jesus blev under sitt jordeliv vän med La­saros och hans systrar. Johannes vilade vid hans bröst. Det betydde inte att han hade favoriter. Det skedde för vår skull. Varje kristen är kal­lad att bli vän med Jesus. Först genom att för­stå att han har blivit vår vän. Han antog vå­ra mänskliga villkor, han blev ”jämlik” med oss. Han är den vän som aldrig sviker, som vi får anförtro allt och av vil­ken vi får förvänta oss allt. ”När jag har dig, då frågar jag efter in­tet på jorden”. För de fles­ta av oss består den längsta kampen i att öva och upptäcka att ”Je­sus är min vän, den bäste”.

    Men det märkliga är att denna vänskap också kan bli ömsesidig. Att också vi kan bli hans vänner och förtrogna. Inte så att vi kan göra anspråk på denna vänskap. Ingen kan själv utnämna sig till Jesu vän. Ändå säger han: ”Jag kallar er vän­ner”. Under sitt jor­deliv behövde han inte bara mat och vila. Han behövde också sina vänners omsorg och för­troende. På samma sätt frågar han också idag efter vän­ner, som han kan inviga i sina planer och vi­sa sitt förtroende. Ty vänskap är öm­sesidig. Hans vänner blir de mest för­trogna medarbe­tarna. Bene­dictus beskriver i sin regel klostrets förvaltare som en vän. Han skall inte bara lyda sin abbot, utan också handla på eget ansvar och efter eget omdö­me, utan att ändå bryta mot eller tänja på lydnaden.

    Den avgörande växtplatsen för denna ömsesidiga vänskap med Jesus är bönen, hjär­tats för­troliga sam­tal med Herren. Efter att ha kallat sina lär­jungar för vänner, talar han om deras bön och sä­ger: ”Fadern skall ge er vad ni än ber ho­nom om i mitt namn”. Aposteln Paulus ut­trycker det så: ”Den som förenar sig med Herren blir en enda ande med honom”. Ofta i ordlös tystnad. Vänner kan ju vara tysta tillsammans. Lärjungen förblir naturligtvis elev och tjä­na­re. Ändå tillkommer något. Jesus tycks erbjuda något som går utöver lyd­na­den, utan att upp­häva den. Ett vänskapens sam­arbete, för att Guds vilja skall nå sin full­bor­dan.

    Helgonen är de tydligaste exemplen. Deras vänskap med Kristus har inte gjort dem till standardiserade kopior. Helgonen är de riktiga originalen. Sam­tidigt är de för­ena­de med Herren mera än andra. De är inte bara de lydigaste av alla, utan också de frimodi­g­aste och friaste. De har brutit ny mark och visat ett mod och en fri­het som ofta chockera­de de­ras samtida. De har burit Jesus lidanden i sin egen kropp, men därmed ock­så fått hans ljus att lysa på ett unikt sätt. Benedictus antyder det i slutet av ödmjukhets­ka­pitlet, när han ta­lar om att kärleken drivit ut räddhågan. Genom lydnad till frihet. Genom ödmjuk­het till kär­lekens gläd­je.

    Vår vänskap med Herren är både högst personlig, det innersta och mest per­sonegna i våra liv, och ändå inte något privat. Våra liv är till för andra. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. Jesu vänner har sin lust och glädje i att göra Guds vilja. De bär en frukt som består in i evigheten, den frukt som inte är något annat än kärle­ken.

    Som alltid lyser hemligheten tydligast fram i den heliga eukaristin. Han i oss och vi i ho­nom. ”Min vän är min och jag är hans.” Kärleken, glädjen och vänskapen når sin fullbordan för att fortsätta i kyrkans och i våra liv.

    Lovad vare Kristus som i sin kärlek gör oss till sina vänner!

    Amen.