Kortpredikan
– Jes 42:1-7 Ps 27:1-3,13-14 Joh 12:1-11 –
Under de första dagarna i Stilla veckan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos profeten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfredagen.
Den första sången vidgar horisonterna. Profeten ger konturerna till en tjänare med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folkslagen, öppna blinda ögon och föra fångar och dem som sitter i mörkret ut ur fängelset”.
Den som något känner människans historia är skeptisk till stora löften som sällan infrias. Men denne tjänare låter varken som en revolutionär eller som en utopist med luftiga drömmar om framtiden.
”Han skall inte skria eller ropa och inte låta höra sin röst på gatorna. Han skall inte krossa ett brutet rör, inte släcka en tynande veke”.
Ändå är hans ord inte veka och sentimentala. ”Hans kraft skall inte tyna bort eller brytas, intill dess att han har grundat rätten på jorden.” Han verkar inte ens okänd. ”Havsländerna väntar efter hans lag.”
I evangeliet förs vi från de vida horisonterna till huset i Betania där Maria bekräftar profetens ord genom att smörja Jesu fötter med ”en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam”.
Balsam tränger in och ger ifrån sig väldoft. Olja är en symbol för den Ande som enligt profeten skulle komma över Herrens tjänare.
Maria har lyssnat till hans ord när hon satt vid Jesu fötter. De trängde in som en smörjelse i henne och nu ger hon den tillbaka som en balsam inför hans begravning. Höga Visan vittnar om brudens kärlek: ”När kungen ligger på sin bädd sprider min nardus sin doft”.
Hon älskar sin Herre med samma överflöd som hon själv har tagit emot. Redan i förväg anar vi den helige Andes gåvor, frukten av Kristi påsk.
”Huset fylldes av doften av denna balsam.”
En bild för Kyrkans kallelse i världens hus. Men den börjar ”i det lilla”, i det egna hjärtat och i det hus och den gemenskap där lärjungen själv bor.
Nardusflaskan bryts i varje eukaristi för att sprida sin doft genom dem som tar emot. – ”Huset fylldes av doften av denna balsam.”
