Jer 31:31-34 Ps 51:3-4,12-15 Heb 5:7-9  Joh 12:20-33

Vetekornet

Det är naturligt för människan att hon vill uppnå något i livet. Något som är av bety­delse och som bär frukt. För att nå detta mål satsar hon sina krafter. Människan anar att hon har en uppgift, som ger mening åt hennes liv. Det kan kännas bittert när något hindrar eller saboterar dessa planer. Sjukdom, olyckor, eller, vilket är svårare, när pla­nerna saboteras av andra människor. Det kan upplevas som om hela livet förlorar sin me­ning. Men det går sällan som människan har tänkt sig. Också den vars liv verkat fram­gångs­rikt måste ju acceptera att krafterna tar slut. Att hon skall dö. Och vem kom­­mer då ihåg alla hennes mödor? Har Predikaren rätt som för­kunnar att all män­sk­lig möda är fåfänglig och tom? Att det till slut inte är den mänskliga fram­gång­en som avgör.

    Också Jesus var sänd för att fullgöra en uppgift. I det första skedet av hans liv är den påtaglig och be­griplig. Han botar sjuka och mättar hungrande, han förkunnar san­ningen och upprättar syndare. Han ger sina lärjungar ett föredöme, en väg att följa. – Men mitt i ”framgången” är det som om hans väg får en annan rikt­ning. Enligt de tre första evangelisterna sker vänd­ningen vid Caesarea Filippi, efter Petri bekän­nelse. Han börjar tala om det till synes mot­satta. Att gå till Jerusa­lem för att lida och dö. Till slut avstår han från att utnyttja sina kraf­ter. Han tiger och överlämnar sig i män­niskors händer. Han överlåter sig åt nå­got som tycks vara mot­satsen till fram­gångsrika in­satser. Det märkliga är att det är denna se­na­re del av hans liv som väger tyngst. Det är denna del av hans verk som mest utförligt nämns i trosbekännel­sen. Det är pås­ken som är den största högtiden i kristendomen.

    Jesus använder en bild från naturen för att förklara denna hemlighet. Han talar om vete­kor­net som faller i jorden och dör, men som därigenom bär mångfaldig frukt. Om kornet inte läggs i jorden för att dö, förblir det ett ensamt och sterilt korn. Men när det dör och ”off­ras” ger det liv åt andra korn.

    Redan naturen tycks känna pås­kens hemlighet. Men Jesu död går utöver naturens lagar. Vetekornet har ingen egen vilja, men Jesus bejakar själv denna väg. Han berö­vas inte sitt liv, han ger det. ”Just för denna stund har jag kom­mit.” Han bejakar Fa­derns plan: ”Låt din vilja ske, inte min.” På korset ska han säga: ”Fa­der, i dina händer överlåter jag min ande.” Offret är inget självändamål. Avsikten är att ge oss liv: ”Jag har kommit för att de ska ha liv och liv i överflöd.”

Varför denna ”omväg”? Varför kunde han inte bara ge mer och mer av det nya liv som skymtar fram i det första skedet av hans liv, när han mät­tar hungran­de och upp­rättar betryckta? Var­för måste Jesus dö för att ge oss li­vet? Bilden av vetekornet låter oss ana hemlighe­ten. Det är ju det svårbegripliga och anstötliga korset som blivit det kristna tecknet.

Till en viss gräns kan vi förstå vetekornets lag. Ska ett mål uppnås för människan kräver det uthålligt arbete, möda och självdisciplin. Lägger människan händerna i knät, så glider hon med ström­men. De lägre krafterna tar över. Tätar hon inte läck­orna i taket, regnar det in och förstör huset. Benedictus vill uppmuntra den nye och räddhå­ga­de brodern. ”Även om rimliga skäl skulle kräva litet stränghet för att utrota fel och be­vara kärle­ken, så fly då inte genast i skräck och bävan bort från frälsning­ens väg, som i början mås­te vara smal.” Så antyder han vetekornets frukt: ”Fram­skri­der man på denna livs­väg och i tron, vidgar sig hjärtat, och man löper Guds buds väg i kärle­kens out­säg­liga sötma.” Det är vetekornets sötma.

    Den som ser livet som en ett individuellt framgångsprojekt blir förr eller senare be­sviken. Men, och det är det förvånande, när hon be­jakar att vi är här för att tjäna var­andra, då rinner glädjen till. Förr eller senare. En vetekornets kraft, som får hjärtat att vidga sig. Våra med­människor förvandlas från konkurrenter till brö­der och systrar. Be­nedictus talar om den goda iver som har sin glädje i att överbjuda den andre i tjänst och lyd­nad. Det är saligare att ge än att ta. Den som visar barmhärtighet får barmhärtighet, som en ren gåva.

    Ett annat exempel är när människan har trampat fel, när hon har syndat. Det räc­ker ju inte med att ruska på huvudet, glömma bort och skynda vidare. Ånger, bekän­nel­se och bot­gör­ing kan kännas olustigt och förnedrande, men är en väg till liv. Det är en slags död för den som syndade. Den syndiga människan i oss måste dö. Som ve­tekornet. Det avgörande är ång­ern. Ge­nom uppriktig ånger sker något i människans hjärta. Den som syndade ”dör” när hon ångrar, tar avstånd från sin synd och föresätter sig bättring. Men därmed växer en ny människa fram, förlåten och upprättad. Den kanske smärtsamma omvägen liknar det som sker i jor­dens djup när vetekornet dör och nå­got nytt börjar växa upp. Det blir uppståndelse och påsk i hjärtat. Att göra bot är vägen till glädje och nytt liv.

Ännu ett exempel på vetekornets hemlighet är reaktionen på orätt­visor och förtret­ligheter från vår nästa. Den spontana reaktionen är att ge igen eller kräva sin rätt – eller att lagra det i hjärtat och bli bitter. Det kan finnas förnuftiga åtgärder för att re­da ut och förhindra att man blir en vindflöjel, men den avgörande kampen är en annan: Att öva tålamod och saktmod i hjärtat, att säga ja till det oförklarliga och ofattliga, men i Kristi fot­spår, han som frivilligt gick korsets väg. Hans väg i vår och vår väg i hans. Vi övar oss i det när vi ber den smärtorika Rosen­kransen eller går en Kors­vägsandakt och förenar det som drabbat oss med det som drabbade honom. Något händer. Det blir påsk i hjärtat för den som dödar och dör från lusten att ge igen och att vredgas. Benedictus uttrycker det med ett citat av aposteln: ”I allt det­ta segrar vi för hans skull som har älskat oss”. Ignatios av An­tio­kia säger: ”Jag behö­ver saktmod, då förlorar världens furste sin kraft.”

Vi kunde fortsätta genom livets alla situationer och upptäcka vetekornets lag över­allt. Till slut i konsten att dö i Kristi efterföljd, i tro på hans död för oss. I den ”lagen” är fienden besegrad, också dödens makt. ”Jag överlåter mig åt dig. Vad som än hän­der tackar jag dig”, ber Charles de Foucauld, när han dör ensam i öde trakter. En död som bar frukt. ”Jag dör inte, jag går in i livet”, säger den lilla Teresa. Ve­te­kornets lag rym­mer kraften från Kristi kors. Vetekornets lag är inte målet, men vä­gen till målet, friheten och påsken. Överlåtelsen får del av den magnetiska kraften från Kristi kors: ”När jag har blivit upp­höjd från jorden skall jag dra alla till mig.”

Kristi överlåtelse på korset fortsätter att ge liv. Tydligast ser vi det i den heliga eu­karis­tin. Hans offer på korset enligt vetekornets lag, blir närvarande och frambärs på kyrkans alta­re. Hans offer bär frukt. ”Han mättar dig med bästa vete”, säger psalmis­ten. Je­sus kallar det ett levande bröd. ”Brödet jag ska ge är mitt kött, jag ger det för att världen ska leva.”

”Låt oss med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken.”

    Amen.