– Jer 7:23-28 Ps 95:1-2,6-9 Luk 11:14-23 –

Mitt i fastetiden, mitt i bruset av röster, hör vi profeten Jeremia förmedla Herrens ord: ”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.”

Bistert konstaterar profeten: ”Men de ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag.” 

De egna rådslagen leder inte till frihet, utan till fångenskap, ibland till ett inre kaos, som människan själv inte kan ta sig ur. Den som dövar sitt sam­vete gör våld på sig själv. Vem skall då ge henne liv?

Människans inre blir ett rike i strid med sig självt och där­för öde­lagt. Skulle hon inte lyssna till den Gud som genom sitt ord gett henne livet? Kanske pratar hon, men ”sanningen är försvunnen”. Hon blir andligt ”stum”.

Je­sus befriar den stumme ur hans fångenskap. Han förklarar själv vad som sker: ”Om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er”.

Uttrycket ’Guds finger’ användes av Egyptens trollkarlar, när de insåg att Mose ord var starkare än deras.  

Den kraften har vi tillgång till genom Guds ord och bönen. Det är de vapen med vilka vi bevakar ”vår gård”, står på vakt vid hjärtats port mot ”de tomma ordens ande”.

Den som inte lämnar ifrån sig vapnen kan också med erfarenhe­ten smaka att ’Guds finger’ är den helige Ande. Hjärtat förvan­d­las till det rike aposteln talar om, fyllt av ”rättfärdighet och frid och gläd­­je i den helige Anden”.

Stumheten bereder plats för ”få och förnuftiga ord”.

Kyrkan firar detta rike i den heliga eukaristin. Kommunikanten tar emot och svarar med sitt förnuftiga ord: ”Amen”.  

”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­ra mitt folk.”