– Upp 5:1-10 Ps 149:1-6a,9b Luk 19:41-44 –

Johannes gråter ”häftigt över att det inte finns någon som är vär­dig att öppna boken och se i den”. Boken om män­ni­skans och till­varons histo­ria är förseglad med sju sigill.

Han ser ingen som kan tyda den, ingen som kan svara på frå­gan om vad som är mening­en med det som sker, varför oskyldiga får lida, vem vi kan lita på, vem som kan visa vägen.

Men en av de äldste säger: ”Gråt inte”. Han vittnar om en som ”kan öpp­­na bo­ken med dess sju sigill”. Denne har makt att full­borda värl­dens historia och un­derteckna den med sitt sigill.

Denne beskrivs som både lejon och lamm, både domare och räd­dare. Han är både ”lejonet av Juda stam och (det obetydliga) skot­­­tet av Da­vids rot”. Han har bå­de makten att döma och viljan att göra det med kärlekens mild­het.

Lejonets makt bekräftas av Lammets blod. Med sitt eget blod har han friköpt människor av alla stammar och språk och gjort dem till ”ett kung­a­döme åt vår Gud”. De får del i Konungens makt, för­må­gan att se och bedöma med kärlek.

Också i evangeliet hör vi om en som gråter. Det är Jesus själv som grå­­ter över Jerusalem, vars invånare inte har förstått ”att tiden var inne för Guds besök”.

Han gråter över att de som fått se och höra än­­då inte har hört och sett något. Några ville bara ha ett ”lejon”, andra bara ett ”lamm”.

När den heliga Mechthild (d. 1282)[1] tyngs ner av svaghet och kla­gan får hon i en vision se två kalkar, den ena fylld med lidan­dets rö­da, den andra med trös­tens vita vin. Det vita vinet är det ädlare, säger Herren, ”men mest välsignade är de som dricker båda: det vita och det röda”.     

Kyrkan lyfter upp det slaktade Lammet och besjunger dess makt i den heliga eukaristin. Vi får kraft att följa Lammet vart än det går.

---

[1] Mechthilds viktigaste verk,  Gudomens strömmande ljus, finns översatt till svenska (Katolska Bokförlaget 1980).