Kortpredikan – Alla Sveriges skyddshelgon
– Pred 1:2-11 Ps 90:3-6,12-14,17 Luk 9:7-9 –
I mässan för Alla Sveriges skyddshelgon ber vi för ”Sveriges land och folk”.
Nästan som en kontrast hör vi i första läsningen om alltings tomhet och fåfänglighet. ”Man kommer inte ihåg dem som levde före oss.” Det ger en kritisk distans till nationell romantik. Allt var förvisso inte bra.
Ändå uppmanas vi att be för Sveriges land och folk. Katekesen säger till och med att ”kärleken till och tjänandet av fosterlandet har sin grund i tacksamhet och kärlekens ordning.”
Fosterlandskärlek hör inte till det högsta på kärlekens rangskalan. Man kan se den som en utvidgning av fjärde budet. ”Hedra din fader och din moder, så att det går dig väl och du får länge leva i ditt land.” Föräldrar har ofta svikit, men det motiverar inte förakt.
På ett liknande sätt får vi glädja oss över vårt land, över dess språk, historia och kultur.
Med skyddshelgonens hjälp kommer både gott och ont, både hjältar och svikare i sitt rätta ljus. Ansgar, Erik, Sigfrid, David, Eskil, Botvid, Birgitta, Elisabeth Hesselblad…
De hade alla läst Predikaren och älskat den. De visste att land och folk står under tomhetens välde. De har följt sin kallelse att bryta upp och söka den enda nödvändiga.
Men inte av förakt för land och folk, utan för att peka på det som alla land och folk pekar fram mot, den heliga Kyrkan och Guds eviga rike.
”Inget är nytt under solen”, säger Predikaren. Det ger realism i synen på vår historia.
Men helgonen hade sett och förstått något mera. Solens upphov och Skapare har kommit! Tron bekänner Kristus som ”ljus av ljus”.
Evangeliet vittnar om en ”nyhet” som aldrig blir gammal.
Vi hör det i varje eukaristi: ”Detta är mitt blod, det nya och eviga förbundets blod”.
Helgonen visar vägen till en sund och katolsk fosterlandskärlek.