– Jes 10:5-7,13-16 Ps 94:5-10-14-15 Matt 11:25-27 –

Profeten berättar hur Guds försyn kan se ut. Det assyris­ka riket hade besegrat det israeliska Nordriket och ho­tade Jerusa­lem. Herren låter det ske. Gud använder Assur som verk­tyg, men det är Gud som styr.

Men Assur grips av högmod och tror sig vara suverän. ”Med min hands kraft har jag utfört detta.” Profe­ten påminner om att Assur bara är yxan, inte han­den som håller i den. ”Skall yxan berömma sig mot honom som hugger med den?” 

Mönstret upprepar sig i historien. Makter och välden av­löser var­andra. De framgångsrika tycks begå samma misstag som Assur. Men det är Gud som leder histo­rien, inte de mäktiga. 

I evangeliet uppenbaras och fullbordas försynen. Vi ser att den är per­son­lig. För­synen är en Fader, som uppenbarar sin plan ge­nom sin Son. 

Det som drabbade Sonen, ångest, gissel och spjutet i hans sida, var något ont. Gud låter det ske för att vända det till något större gott.

Också kyrkan och de troende hotas och utsätts för angrepp. Ofta sviker de som skulle stå fasta. Gud låter det ske, men utan att för­lora kontrol­len och utan att överge sitt folk. Han vill leda kyrkan till fullbordad bätt­ring och nytt liv. 

Bonaventura vill inte bara att vi skall förstå, utan att vi skall bli ”grip­­­na av kärleken till Gud”, att vi skall tändas av den eld som rycker oss hän till Gud. Allt, både i naturens och i nådens rike, är gjort och sker ”för vår skull”.

Katarina av Siena säger till dem som ”förargas och gör uppror mot det som händer dem: Allt framgår ur kärleken, allt sker med hänsyn till män­niskans frälsning, Gud gör endast sådant som tjä­nar detta mål”.

Det uppenbaras inte för de lärda och kloka, men för dem som är som barn. Det betyder inte oansvarig barnslighet.

Bonaventura säger: ”Låt oss därför dö, låt oss gå in i mörkret, låt oss tysta vår oro, våra begär, våra bilder, låt oss med den Korsfäste gå över från denna värld till Fadern, och när vi har sett Fadern må vi säga med Filippos: Det är nog.”