ANNANDAG PÅSK

Apg 2:14,22-33 Ps 16 Matt 28:8-13

Döden kunde inte behålla honom

I första läsningen möter vi ånyo Petrus, som vi har haft i focus denna påsk. Tids­mäs­sigt är vi dock framme vid den för­s­ta Pingstdagen. Pingstundret har skett och Petrus förklarar vad som hänt för de församlade judarna från världens alla hörn. Först hänvi­sar han till Joels profetia, men sedan är hans budskap detta: Kristus har uppstått från de dö­da! Det är det första och grundläggande budskapet i Apostlagärningarna. Apos­t­larna vitt­nar personligen om det, men här inför de församlade judarna måste det bekräftas med den heliga Skrift, annars kunde det lätt viftas bort.

    Pet­rus hämtar bekräftelsen i Psaltaren. I psalm 16 står det om kung David att han inte lämnades i dödsriket. Hans kropp skulle inte möta förgängelsen. Stämmer det? Petrus ber sina lyssnare att tänka efter. Da­vid var ju både död och begraven. Men Guds ord kan inte bedra. Därför mås­te orden ha en dju­pare mening. De måste syf­ta på den som David pekade fram mot, Messias. ”Det var Messias uppståndelse han förutsade.”

    Det blir ännu ett skriftord som går i uppfyllelse. Det är ju det återkom­mande om­kvä­det i passionsberättelserna: ”Skrifterna mås­­te uppfyllas”. Det finns en plan i det vi har firat, Guds plan för sitt folk och därmed för alla folk och hela his­to­rien. Guds plan slutar inte i död och förgängelse.

      För Jesus fanns det också ett annat skäl varför han inte kunde behållas av dö­den. Och här skiljer han sig från oss. Han levde redan i fullkomlig enhet med Fadern, livets källa. Djävulen trodde att Jesus var som alla andra, och det blev hans stora miss­tag. Därmed gick Jesus honom ur händer­na. In i döden fortsatte Jesus att över­låta sig åt Fa­derns vilja. ”I dina händer befaller jag min ande”. Han gjorde det av kär­lek. Och kärleken är starkare än döden. Redan Höga Visan vet det: ”Stark som dö­den är kärleken, lidelsen obeveklig som gra­ven.” Paulus säger det: ”Kärleken uthär­dar allt och upphör aldrig”. Kristi uppståndel­se är den guda­mänskliga kärlekens se­ger, den av­görande mutationen i mänsklighe­tens historia, som vår förre på­ve har ut­tryckt det.

Hur får människan del av denna mutation? – Påven svarar: genom tron och dopet. Vi märker det i kyrkans påskfirande. Det är under påsknattens gudstjänst som dop sker och doplöf­te­na förnyas. I fornkyrkan bar de ny­döpta sina vita dopdräkter hela veckan, åtminsto­ne i gudstjänsten. I dagens och veckans mässor på­minns vi hela ti­den om dopet, och dopet i sin tur är helt och hållet påskpräglat. Påsken ”pro­gram­me­ras” in i den som döp­s. Den döpte blir en påskmänniska. Kristi död och uppstån­delse blir den kristnes grund­mönster, det dagliga omkvädet. Hon infogas i påskens ö­ver­gång, genom död till liv, från slaveri till frihet, från skuld till förlåtelse, från det egocen­trerade till det Kristus­cen­trerade, från det dödsdömda livet till det nya livet, det eviga, det som döden inte har makt över. Aposteln skriver: ”Jag har blivit korsfäst med Kris­tus.” Livet med e­got i centrum har begravts i do­pet. Livet har fått ett nytt centrum. ”Jag lever, fast inte läng­re jag själv”, skriver aposteln, ”det är Kristus som lever i mig.” – Det är vår tro, vår all­raheligaste påsktro, som vi dagligen bekänner och övar oss i.

      Vi märker det genom att det är lättare att känna igen sig i fastetid och lidande, än i påsk och uppståndelse. Påskglädjen kanske inte infunnit sig, vilket kan ha särskilda orsaker. Men i grunden beror det på att vi ännu inte är framme i påskens fulla ljus. Vi är där genom tron och hoppet, men människan är bunden av tiden och måste, så länge hon lever på jorden, ständigt gå vä­gen via Jesu lidande och död, för att ta tron i besittning. Den enda människa som är oåtkomlig för dödens makter och de andliga fienderna är den helt ödmjuke. Därför visade oss Jesus ödmjukhetens väg för att ta pås­kens fulla glädje i besittning, för att upptäcka att hans ok är milt. Vi ser det i Bene­dictus regel, vars liturgi har påsken som centrum, men som tillämpar påsken i sin väg­ledning om ödmjukheten.  

      Så länge det egocentrerade livet gör sig påmint, måste det dö på nytt. Det är den dagliga kampen. Tillvarons viktigaste kamp. Det är vårt viktigaste bidrag till friden i familj och sam­­hälle, för vår nästa och för den värld som plågas av pandemi. Jesus säger det till sina lärjungar: ”Ni är världens ljus”. Johannes säger: ”Detta är den seger som har besegrat världen, vår tro”. Påskens ljus är starkare än världens mörker. När vi an­sätts och frestas att dras in i mörkret, måste vi be om och söka Kristi ödmjukhet ännu ivrigare.

     Den troende vet och den ödmjuke erfar att ingenting kan skilja honom från Kristi frid och glädje.

    Också om den ödmjuka påskmänniskan kan det sägas: Dö­­den kunde inte behålla ho­nom.

Amen.