– 2 Sam 7:18-19, 24-29 Ps 132:1-5,11-14 Mark 4:21-25 –

”Vem är jag, Herre?”

David frågar – med förundran. Han ”sat­te sig ned inför Herrens ansikte”. Sannolikt har han gått in i det provisoriska tabernaklet och sitter inför förbundsarken.   

Han hade erbjudit sig att bygga ett hus åt Herren, men fått sva­ret att det var Herren som skulle bygga det. Ett evigt rike skulle växa fram ur hans säd. Det sträckte sig ”långt fram i ti­den… din tjänare Davids hus skall bestå inför dig”.

Det David förundras över är den heliga Kyrkan. Utan att själv veta det skriver David ekklesiologi. Han förundras inte bara över att Gud har utvalt och skyddat honom. Han förundras över det hus som skall byggas, som skall vara välsignat i evig­het.

Han skall sjunga om det i psalmen: ”Herren har utkorat Sion, där vill han ha sin boning”. Den Kyrka som ingen­ting kan få makt över, inte ens dödsrikets portar.

Kyrkan lyser förvisso inte med eget ljus, utan med Kristi ljus. Därför får det inte sättas under bänken. Men Kristi ljus avspeg­lar sig i Kyrkans ansikte.

Varje lärjunge är en Kyrka i miniatyr. Också i hennes ansikte skall ljuset återspeglas. Dä­r­för lyssnar vi till Guds ord med sto­ra förväntningar; vi tar med oss stora ”mått” när vi lyssnar och läser. Så att vår förundran växer.

Inför tabernak­let ber vi i förundran: ”Vad är en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Dock gjor­de du honom nästan till Gud, du krönte ho­nom med ära och här­lighet”.

I den heliga eukaristin kläds vi med ”ära och härlighet”.