25 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 55:6-9 Fil 1:20c-24,27a Matt 20:1-16

Nåden som inte kan gripas, men måste sökas och tas emot

Jesu liknelser är inte alltid lätta att förstå. Det gäller den vi just har hört. I början kan vi förstå den bokstavligt. En jordägare söker arbetare till sin vingård och går ut på torget där de väntar på arbete. Det var ett vanligt sätt och de gör först upp om lönen för en dags arbete. De kallades daglönare. Att vingårdsägaren sedan kommer tillbaka både vid tredje och sjätte timmen, det betyder vid nio- respektive tolv-tiden, kan vi också förstå. Men sedan börjar man undra. När han kommer tillbaka en timme före arbetsdagens slut, frågar man sig om det handlar om vanligt lönearbete. Ännu märkligare blir det när alla får samma lön. Läsaren anar att liknelsen handlar om något helt annat. Jesus hade själv sagt det:

”Med himmelriket är det som…”. Att få arbete i vingården handlar om villkoren för att få tillträde till Guds rike.

Så har Benedictus förstått liknelsen. I sin regelprolog berättar han hur Gud kallar människor och antyder vår liknelse. Han säger att Gud ”söker arbetare i folkmängden”. Benedictus summerar liknelsen när han säger: ”I sin godhet visar oss Herren livets väg”. Samma ”godhet” hör vi vingårdens ägare tala om, när han säger till dem som protesterar mot att alla får samma lön: ”Ser du med onda ögon på att jag är god?”

Vår liknelse berättar om Guds oförtjänta och generösa godhet och nåd. Många tänker att de redan vet. Problemet är att man ofta använder enbart mänskliga måttstockar. Men

”Guds tankar är högre än människan”, som vi hörde i första läsningen.

Idag har vi svårt att förstå Guds vrede och dom över synden. Men nåden är egentligen ännu svårare att förstå. Att Gud är beredd att förlåta en syndare också om hon kommer i 11:e timmen, som rövaren på korset, kan vi möjligen se som något storslaget, men kan vi egentligen förstå att hela vårt liv är nåd? Att vi inte gör det märker vi i obevakade ögonblick, t.ex. när någon tycks få mer än vi själva. Då vaknar det mänskliga löne- och rättvisetänkandet. Någon ordning får det väl ändå vara, också i Guds rike! Jo, där råder förvisso ordning, men den är gudomlig, och den utesluter varken Guds rättvisa dom eller hårt arbete i solhettan – utan att ändå hamna i småaktigt lönetänkande. Guds tankar är högre än människans.

Aposteln Paulus, som mer än någon annan har talat om Guds generösa och oförtjänta nåd, säger: ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning”. I versen efter fortsätter han:

”Det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans vilja”. Benedictus regel berättar om ett mödosamt arbete för att ”utrota fel och bevara kärleken”. Novisen skall i förväg få veta ”allt som är hårt och mödosamt på vägen som leder till Gud”. Benedictus talar om ”den lön som Herren själv har lovat”. Ändå är till slut alltsammans bara nåd. Före, under och efter arbetet.

För rövaren på korset tog det kort tid att bli upptagen i Guds rike, liksom det räckte med en timme för den arbetare som kom i elfte timmen, men för de flesta tar det lång tid och många dagsverken för att förstå vad nåden är. Nåd och arbete är inte varandras motsatser och konkurrenter. All mänsklig möda är fåfäng och värdelös i Guds rike – utan Guds nåd. Vi ser det hos den ödmjuke i Benedictus regel, den som mödat sig på alla de tolv stegen av ödmjukhet. Nåden är inte en belöning för dem som lyckats, utan ges den som säger:

”Jag är inte värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”. Nåden förblir en ren gåva. Men den ödmjuke söker nåden som det högsta goda och kan i ”benådade ögonblick” erfara den i hjärtat. Paulus kallade nåden ”det allra bästa”.

Endast Gud själv kan föra människan in på vägen till Guds rike. Hur och när han gör det kan inte regleras eller helt förstås av den mänskliga tanken. Gud handlar inte av godtycke, utan av godhet. ”Gud vill att alla människor skall bli räddade och komma till insikt om sanningen.” Gång på gång går han ut på människornas torg för att leta efter sysslolösa och vilsegångna. På olika sätt, men fr.a. genom sitt ord, söker han dem som lever utan hopp och utan Gud, fångade i sina egna projekt, så småningom besvikna och deprimerade över att det ändå inte blir som man tänkt sig. ”Om Herren inte bygger huset, så arbetar de förgäves.” I sin godhet kallar Gud, också den som glömt vad han en gång kallades till, som somnat in i synd eller förlorat den första kärleken.

Men Guds kallelse förblir suveränt fri. Människan kan aldrig förvandla nåden till en rättighet, eller till något som bara skall finnas när det behagar henne. Inte ens om man gått i kloster eller fått ett ämbete, inte ens om man slitit hårt i solhettan.

Det är i sin godhet han kallar syndare. Han vill göra syndaren helig. Genom förlåtelse och upprättelse, men också så att människan blir lik hans storhet och generositet. Det är inte bara med utan också till denna storsinta generositet som han kallar. Därför nödgar han oss att kasta av småaktig avund och beräknande lönetänkande. Så fort människan kräver lön, tacksamhet och uppskattning, går nåden henne ur händerna. Det är frestande att knota i solhettan. Och snegla på de andra med avundens sneda blick. ”Ser du med onda ögon på att jag är god?”

Augustinus såg i avunden den djävulska synden framför andra. Ur avunden föds hat, skvaller, förtal, skadeglädje och missnöje. Avund är ett slags illvillig förstämning, en vägran, både att älska och att bli älskad. Botemedlet är att glädjas över broderns framgång, gåvor och förtjänster. Den som driver ut avunden och ber om glädje blir rik. I Guds rike är allt gemensamt, utan att olikheter elimineras.

Visst är det en lön som väntar, men en gudomlig sådan. Också lönen visar sig vara en oförtjänt gåva. Liksom kallelsen var det. Nåden är också den osynliga drivkraften i arbetet. Som aposteln uttrycker det: ”Genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”.

Den som känner igen sig som lat, trög och knotande, uppmanas att arbeta med fruktan och bävan. För den som framhärdar i lättja blir talet om nåd en falsk tröst. För henne gäller maningen: ”Arbeta med fruktan och bävan!”

Den högmodige kanske mödar sig, men avslöjas genom sin avundsjuka och på hur lätt han har att döma andra. Han känner inte sig själv och inte heller Guds nåd. Om honom gäller ordet: ”De första skall bli de sista”. För henne gäller att be om självkännedom.

Den som uppriktigt sörjer, både över sin tröghet och sitt högmod, är den som får den utlovade trösten. Den som vet sig vara den lägste och ringaste av alla får löftet: ”De sista skall bli först”.

Amen.