Den Helige Stefanos dag

Apg 6:8-10; 7:54-60 Matt 10:17-22

Friden väcker strid, men är starkare

Den frid som föddes i Betlehem och sedan föds i den troendes hjärta – det märkliga är att den också väcker strid. Friden utmanar ofriden. Den som bär på och vittnar om Kristi frid utmanar dem som saknar friden. Ibland kallas han hycklare. Som när en alkoholist retar sig på den som inte vill delta i drickandet. Eller när någon inte vill delta i ett pågående skvaller. Ibland tar det sig våldsamma uttryck. Martyriet har följt den kristna trons framväxt. Idag är det vanligare än någon gång tidigare i kyrkans historia. I alla världsdelar, med centrum i Främre Orienten. Det är som om ofriden blir avundsjuk och störs av det den själv saknar.

Stefanos martyrium ger det grundläggande mönstret. Hans vittnesbörd i synagogan möts av ursinne. De släpar honom ut ur staden för att stena honom. Tillvarons innersta och yttersta kamp koncentreras i Stefanos vittnesbörd och den reaktion det möter. De kan inte acceptera Stefanos ord om att Jesus står på Guds högra sida, att det är han som har makten. ”Varför larmar hedningarna?” frågar redan psalmisten. Men, och det är ännu viktigare, inte ens deras ursinne kan beröva Stefanos´ hans frid eller hindra hans kärlek. Han lönar inte ont med ont, utan strid med frid. Han besvarar deras ursinne med förbön: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”. Friden är starkare.

Mönstret finns redan i folkens historia. De största ledarna, de som visat vägen, de har ofta avvisats och många har fått betala med sina liv, Mahatma Gandhi, Dag Hammarsköld, Martin Luther King. Men de har förblivit i friden. Ännu tydligare ser vi mönstret i kyrkans historia.

Stefanos ser det redan i Gamla Förbundet, när han vittnar inför Stora Rådet. Mose blev först avvisad och fick sedan stå ut med att folket ständigt knotade. Några gånger med rent uppror. Även om han var nära att ge upp, fortsatte han att be för sitt opålitliga och otrogna folk. Josef såldes av sina bröder, men lönade dem med generositet och förlåtelse. Profeterna fick ofta plikta med livet. Ibland klagar de bittert, men vet att de står i fridens tjänst. Det Stefanos säger kan inte ha varit lätt att höra: ”Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den helige Ande.” Frid betyder inte att tiga med sanningen.

Men Guds frid sätter inte punkt. Den korsfäste ber för sina bödlar. Han uppstår från de döda och ger och uppmanar apostlarna att förmedla hans frid till alla folk.

I Stefanos liv upprepas detta mönster. Stefanos´ inre frid gör honom omöjlig att besegra. Han är varken överlägsen eller undanglidande. Kroppen kan de stena. De tror att de kan beröva honom livet, men det finns inget liv att beröva, ty hela hans liv är överlåtet och ställt i Kristi tjänst. Stefanos förblir i friden. Vi gör det i varje mässa, när vi förenar oss med Kristi oblodiga offer på altaret.

Att vi så lätt blir skumögda beror på bristande frid. Den som vredgas ser dåligt. Stefanos ser vem som har makten. Han ser Fridsfursten på vars axlar herradömet vilar. Mörkret får inte makt över den som lever i friden.

Inte heller fångas han av bedrövelse, bitterhet eller hämndlystnad. I stället ber han för sina bödlar. Och öppnar därmed vägen för deras egen räddning. Ett av vittnena till stenandet hette Saulus. Det är den Saulus som senare skall bli Paulus. Kyrkofadern Fulgentius säger att Pauli omvändelse skedde under medverkan av Stefanos förböner. Paulus behöver i himlen inte bli förlägen över Stefanos död. Stefanos gläder sig över gemenskapen med Paulus, ty de är förenade av fridens band. Det är den sanna fridens makt och hemlighet, Kristi herravälde.

Friden är inte feg och anpasslig, den viker inte undan utan bekänner också anstötliga sanningar. När Kristus förkunnat sanningen för människorna och de avvisar honom, då vänder han inte ryggen till dem, utan breder ut sina armar på korset för att omfamna alla, för att ge sin frid åt alla, för att dra alla till sig. Stefanos, martyrerna och de som stiftar fred följer i hans spår.

Vi är kallade att gå i deras fotspår och hålla ut till slutet. Inte som en duktighet eller en krampaktig ansträngning. Utan genom att förbli i friden.

Amen.