Långfredagen

Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52:13-53:12 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42

Det fanns en dag då Gud led detta för vår skull

Ett märkligt ljus skymtar fram i Johannespassionen, mitt i mörkret. Johannes skriver sitt evangelium i påskens ljus. Det märks när soldaterna kommer för att ta Jesus till fånga. De behöver inte släpa fram honom ur Getsemane. Han går ut till dem och säger: ”Det är jag”. Då blir rollerna ombytta och vakterna faller själva till marken. När Petrus tar till svärd, uppmanar Jesus honom att sticka det tillbaka i skidan. Här händer något utöver den vanliga maktkampen. Det lyser ett nästan milt ljus över Johannespassionen. Det är inte ett tragiskt människoöde som berättas, sådana som historien är full av. Tvärtom, hans sista ord lyder: ”Det är fullbordat”. Redan på korset.

Det kunde få oss att tro att det inte var verkligt. Och då är det snart glömt. Hur skall man annars förklara att en hel kultur, vår egen, har glömt påsken? Att kyrkor står tomma och stängda under den högtid som var orsaken till att de en gång byggdes? Är det orsaken till den likgiltighet som påven Franciskus så ofta varnar för? Jesus blev gisslad, torterad och dödad. Det är vad som dagligen drabbar många av hans bröder och systrar, men den likgiltige känner inte längre igen Jesus i den plågade medmänniskan.

När människan glömmer Kristi påsk blir hon inte bara blind och döv. Hon berövar sig den bästa och till slut enda hjälp hon behöver. Hedonisten har det ju inte så lätt, varken när de våldsamma konflikterna kommer allt närmare, när de goda ledarna och rådgivarna saknas, och när ångesten smyger sig på. Också den troende måste påminnas om att Kristi lidande var verkligt. Annars blir också uppståndelsen tom.

Jesus föll tre gånger under korset. Det var för att vi inte skall tveka att bekänna våra egna fall för honom. Det första syndafallet kan kallas det oväntade och plötsliga, då foten slinter, och jag plötsligt har skadat min nästa och mig själv.

Det andra syndafallet är av annat slag. Det inträffar när tiden rullar på och en inre motvilja mot tron smyger sig på. Buden är ju obevekliga och man kan bli så trött på allting. Själen säger sitt ja och man faller. Också Jesus föll en andra gång, men reste sig igen.

Det tredje syndafallet är det svåraste. Det stavas förtvivlan. Det tycks vara allt flera som inte vill leva längre, trots att deras tid inte är ute. De tänker och ställer frågorna, men fastnar i dystra analyser. De vill inte dö, men heller inte leva. Det är i den rika delen av världen som självmorden ökar, inte minst bland de unga. Livet tycks mest likna en meningslös tragedi. Också den troende får förr eller senare smaka detta, frestelsen att förtvivla.

Andra läsningen sade att Jesus var prövad i allt, också i detta. Många av helgonen har prövats ofattbart svårt. Martyrerna som gav sina liv var inte starkare än vi andra, men de hade sett honom, vars barmhärtiga ljus är starkare än missmod och förtvivlan. På prövningens dag behöver människan veta att det fanns en dag då Gud led detta för vår skull. Att det var verkligt. Och därför ger hopp.

När Pilatus hänvisar till sin makt att korsfästa honom, möts han av något som är starkare. Ett rike skymtar fram, inte av denna världen, men närvarande mitt i denna värld, för att förlåta, befria och skapa nytt. Ett rike fyllt av barmhärtighet, värme och hopp. Förmedlat genom lidande.

Den lärjunge som stod bredvid Maria – det är han som skrivit detta evangelium – får ett löfte om en moder. Det har han gett vidare till hela kyrkan och alla lärjungar. Maria blev vid korset en moder, som aldrig sviker den som vänder sig till henne. En moder inte minst till barn som lämnats åt sitt öde, och till föräldrar som svikit sina barn.

När soldaterna kastar lott om hans klädnad är det lätt att bli upprörd över den råkalla cynismen, men evangelisten ser ljuset, också i detta. Guds ord går i uppfyllelse. Det finns en plan, en barmhärtighetens plan med alltsammans. Allt är fullbordat i honom.

Må våra ögon öppnas för den planen och för dess barmhärtiga ljus.

Amen.

Kyrkan omfamnar denna dag hela den mänskliga familjen med sin särskilda förbön. De troende uppmanas att aktivt deltaga i denna omsorg.

Kyrkan ger oss sedan möjlighet att uttrycka vår kärlek till den korsfäste genom att hylla korset.

Som avslutning utdelas den heliga kommunionen av de hostior som konsekrerats i gårdagens mässa