2 Söndagen under året

Jes 62:1-5 1 Kor 12:4-11 Joh 2:1-11

”Det vinet dricker vi av fortfarande”

Vad vore en kultur utan bröllop? Sannolikt ganska slätstruken och dyster. Bröllop är den största av mänskliga fester. Kring bröllop har det skönaste vuxit fram av sång och mu­sik, vackra kläder och glada seder. I många hem intar bröllopsfotot en hedersplats. Bröllopet signalerar något nytt i människans his­toria, något som skapar hopp och ger glädje. När de kungliga gifter sig är hela landet på benen.

Men få bröllop är så kända som det i Kana, en liten plats i norra Galileen. Hela byn var på benen. Kanske firade man en hel vecka. Johannes berättar om det i början av sitt evan­gelium. Vi för höra att Jesu mor var där. Också Jesus själv och hans lärjungar var bjudna. Säkert de lärjungar som Jesus nyligen kallat och som Johannes berättat om i det föregående ka­pitlet. Men sedan blir rapporten från bröllopen ovanlig. Vi får inte höra något varken om brudgummen eller bruden, inte ens deras namn. Den viktigaste rollen har Jesus, förutom Maria, som spelar en viktig biroll. Vinet höll på att ta slut. Vi vet vad som hände. Jesus för­vandlar sex stenkrukor vatten till välsmakande vin. Allt präglas av överflöd och glädje. Evangelisten kallar det ett tecken som uppenbarar Jesu gudomliga makt och härlighet. Till slut står det att lärjungarna trodde på honom.

Det som börjar med ett vanligt och festligt bröllop kulminerar i något ännu större. En tidig läsare av denna händelse frågade spydigt en kyrkofader om gästerna drack upp allt vinet? Kyrkofadern, Hierony­mus, svarade: ”Det dricker vi alla av fortfarande”. Det var inte bara ett fyndigt svar på en elak fråga. Det uttrycker innebörden i bröllopet i Kana. Bröllopet fortsätter! Bröllopet i Kana är en bild för Kyrkans inner­sta hemlighet, hennes förening med sin brudgum, som är Kristus, Guds son.

I sitt första kapitel har evangelisten Johannes förkunnat att Guds Ord har blivit männi­ska. Julens hisnande budskap. Här i andra kapitlet ser vi följden av Guds människoblivan­de. Hur han förenas med dem som tar emot honom. Tillsammans, och var en för sig, blir de hans brud. Profeten uttryckte det så: ”Som en brudgum gläds åt sin brud, så skall din Gud glädja sig över dig”. Bröllopet fortsätter och firas i varje eukaristi, som förenar den gu­domlige brudgummen med sin mänskliga brud.

Hela Gamla Förbundet har förberett detta. Gud har tagit Israels barn, det utvalda fol­ket, till äkta och gjort det till sin hustru. Nu fullbordas det. Varje eukaristi är ett bröl­lop. ”Saliga de som blivit kallade till Lammets (bröllops)måltid.” Den gudomlige brudgum­men förenas med sin mänskliga brud i den heliga kommunionen. ”Så är de inte mer två utan ett kött”. – Har vi då inte skäl att förundras och jubla? Men det märkliga är att också brudgummen gläder sig. ”Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kär­lek.”

Åtminstone är det det han vill. Han vill säga som brudgummen i Höga Visan: ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön”. Visserligen gråter han över henne, som han gråter över Jerusalem, när hon har syndat. Varje synd är ett äktenskaps­brott. När människan fångas av avgudar och jordiska begär. När hon föredrar det skapade före Skaparen, som nu blivit hennes man. Men också när han gråter, gör han det av kärlek. Han kan inte överge sin brud. Redan Israel fick höra: ”Han skall inte svika dig eller överge dig”.

Däremot varnar och förmanar han. Den ogudaktige, den som lever i allvarliga synder, uppmanar han att vända om, göra bot och gå till bikt. Att gå till kommunion med obiktade synder är att leva i en slags bigami. Men han varnar av kärlek. Han väntar som när en trogen brudgum av kär­lek väntar på sin brud.

Den tröge och likgiltige förmanar han att inte förlora sin första kärlek. Det räcker inte att undvika all­varliga synder. Här är tjänarna i Kana våra föredömen, de som följde Marias råd att lyda Jesu befall­ning. De fyllde vatten­kru­korna ”ända till brädden”. Den helige Bernhard säger att den sjätte krukan, fylld till brädden, är den odelade lydnaden. Det står i Benedic­tus regel att lydnaden inte får ske ängsligt, inte söligt, inte ljumt eller knotande, utan med glädje. Hela regeln kulminerar i kapitlet om den goda ivern, som bröderna skall öva med glödande kärlek. De skall inte bara nödtorftigt tolerera varandra, utan över­träffa varandra i ömsesidig aktning och överbjuda varandra i inbördes lydnad. Cassianus lär oss att vi inte bara skall avvisa lasterna och öva dygder­na. Vi måste hata lasten och älska dygden. Det är då vattnet förvandlas till vin. Kor­set förvandlas till ett milt ok. Det Gamla Förbundet över­går i det Nya. Lär­jungen lämnar lagen och går in i nåden. Så hade ju Johannes sagt i första kapitlet: ”Lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus”. Vi får dricka vin i stäl­let för vatten. Hjärtat vidgar sig och lärjungen löper vida­re i kärlekens outsägliga söt­ma.

Den som uppriktigt sörjer över och plågas av sin brist på kärlek hinner knappt avlägga sin bekän­nel­se innan han ikläds bröllopskläder och bjuds in till måltiden. Benedictus säger att det sker ”strax”. Den fullkomliga kärleken driver ut fruktan. Drivkraften är inte längre rädsla för Gehenna, utan kärleken till Kristus.

Så fortsätter det för den som begärt detta enda, att omfamnas och kyssas av sin him­melske brud­gum. ”De går genom port efter port”, de prövas av lidanden och motgångar, men hela tiden växer läng­tan. ”Min vän är min och jag är hans”, säger bruden. Och brud­gummen ”gläds åt sin brud, han jublar av glädje i sin översvallande kärlek”. Amen.