Den helige Stefanos dag

Apg 6:8-10; 7:54-60 Matt 10:17-22

Kärlekens makt, också över hatet

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanus idag skulle födas till himlen. Temat från igår får sin bekräftelse idag – inte ens hatet rår på den översvallande kärleken. I förstone tycks ju martyriet störa julens frid. I stället lyser det som tydligast, när det möter hatet. Ty de kristna möter hat. Omfattningen av vår tids martyrium är otvetydig. Kyrkan har aldrig fått känna på så intensivt hat som i den inne­varande tiden. I alla världsdelar, med centrum i Främre Orienten. Varför? Det är som om ondskan dras till just dem som bär det kristna namnet, som om den inte kan tåla var­ken sanningen eller kärleken.

Sanningen och kärleken. Ty i martyren har sanningen och kärlekens omfamnat varand­ra. Om martyren gäller det profetord som följt oss denna jul: ”Herren jublar av glädje över dig i sin översvallan­de kär­lek”. Martyren är det tydligaste vittnet om denna kär­lek. Martyren har erfarit den och den har tagit sin boning i honom.

Stefanos martyrium ger det grundläggande mönstret. Hans vittnesbörd i synagogan möts av ursinne. De får inte grepp om det han säger. De blir ursinniga och släpar ho­nom ut ur staden för att stena honom. Tillvarons innersta och ytter­sta kamp koncentreras i Ste­fanos vittnesbörd och den reaktion det möter. De kan inte accep­tera Stefanos ord om att Jesus står på Guds högra sida. ”Varför larmar hedningarna?” frå­gar redan psalmisten. Men, och det är ännu viktigare, inte ens deras ursinne kan släcka Stefanos kärlek. Han lönar inte ont med ont. Han besvarar deras ursinne med förbön: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”. Kärleken är starkare. Mörkret fick inte makt över ljuset.

Mönstret finns redan i folkens historia. De största ledarna, de som vågat visa vägen, de har ofta avvisats och många har fått betala med sina liv, Mahatma Gandhi, Dag Ham­mar­sköld, Martin Luther King. Men de har förblivit i kärleken. Ännu tydligare ser vi mönstret i kyrkans his­toria.

Stefanos ser det redan i Gamla Förbundet, när han vittnar inför Stora Rådet. Mo­se blev först avvisad och fick sedan stå ut med ett stän­digt knotande av sitt folk. Några gånger med rent uppror. Ändå höll han ut. Josef såldes av sina brö­der, men löna­de dem med ge­nerositet och förlåtelse. Profeterna fick ofta plikta med livet. Ibland klagar de, men vet att de står i hoppets tjänst. Jesus själv måste ofta formulera obehagliga san­ningar: ”Jag har kommit i min faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer nå­gon i sitt eget namn, så tar ni emot ho­nom”. Ändå sägs det inte i bitterhet eller vrede. Det Stefa­nos säger kan inte ha varit lätt att höra: ”Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den helige Ande.”

Varför detta motstånd? Varför får de självutnämnda ledarna så lätt anhängare? Varför föredrar människan mörkret framför ljuset? Varför är att det så svårt att höra sanningen?

Ännu viktigare är dock att Gud inte sätter punkt. Mörkret får inte makt över ljuset. Han lönar ont med gott. Den korsfäste ber för sina bödlar. Han uppstår från de döda och sän­der Paulus och apostlarna tillbaka till det folk han blivit korsfäst. Och ut i den värld som tycks avvisa honom på nytt.

I Stefanos liv upprepas detta mönster. Kyrkofadern Fulgentius av Ruspe säger att det är kärleken i Stefanos som gör ho­nom omöjlig att besegra. Han är varken överlägsen eller undanglidande. Kroppen kan de stena. De tror att de kan beröva honom livet, men det finns inget liv att beröva, ty det har han givit åt Kristus. Vi hörde det om den lille Samuel: ”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Stefanos förenar sitt liv med Kristi överlåtelse och offer. De första munkarna kände igen sin kallelse i martyrer­nas. Tålamod i orättvisor är ett slags oblodigt martyrium. Vi gör det i varje mässa, när vi förenar oss med Kristi oblodiga offer på altaret.

Att vi så lätt blir skumögda beror alltså på bristande kärlek. Den som hatar blir helt blind. Redan den som vredgas och irriteras ser dåligt. Stefanos är fylld av kärlek. Därmed ser han vem som har makten. Han ser honom på vars axlar herradömet vilar. Därför blir han inte skrämd av motståndarnas hotelser och rop. Mörkret får inte makt över den som älskar.

Inte heller fångas han av bedrövelse, bitterhet eller hämndlystnad. I stället ber han för sina bödlar. Och öppnar därmed vägen för deras egen räddning. Ett av vittnena till stenan­det hette Saulus. Det är den Saulus som senare skall bli en Paulus. Fulgentius säger att Pauli omvän­delse skedde under medverkan av Stefanos förböner. Paulus behöver inte bli förlägen ö­ver Stefanos död. Stefanos gläder sig över gemenskapen med Paulus, ty kär­leken gläder sig i båda. Det är den sanna kärlekens makt och hemlighet, Kristi herravälde.

Kärleken är inte heller feg och anpasslig, den viker inte undan utan bekänner också an­stötliga sanningar. Samtidigt fullkomnas därmed kärleken. När Kristus förkunnat sanningen för människorna och de avvisar honom, då vänder han inte ryggen till dem, u­tan breder ut sina armar på korset för att omfamna alla, för att ge sitt liv för alla, för att dra alla till sig. Stefanos och martyrerna följer i hans spår.

Vi är skyldiga martyrerna solidaritet och ständig förbön. Vi är kallade att gå i deras fot­spår. Även om det inte handlar om ett blodigt marty­rium, så finns det dagligen möjlighet att följa dem. Det ”vita” martyriets tro­het i daglig överlåtelse är inte mindre värd. Kanske mera. Inte som en duktighet eller en kramp­aktig ansträngning. Kärleken består inte i att vi uppfyl­ler lagen.

Gud har tänt sitt ljus i våra hjärtan. ”Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kär­lek.”

Amen.